För såväl konservativa som liberaler är det självklart att individuell frihet och äganderätt förutsätter varandra, skriver Lars Anders Johansson.
Värnandet av äganderätten och den privata sfärens integritet ger den politiska borgerligheten dess existensberättigande. En borgerlighet som vill växla in sänkta inkomstskatter mot konfiskatoriska egendomsskatter har förverkat sitt syfte.
Den borgerliga idégemenskapen vilar på en bräcklig grund. Den gemensamma nämnare som trots många motsättningar har kunnat samla olika liberala och konservativa schatteringar har varit värnandet av ägandet och den privata sfären. Motståndet mot konfiskatoriska skatter och politiska klåfingrar på tillvarons alla områden var den strävan som enade de borgerliga.
För såväl konservativa som liberaler är det självklart att individuell frihet och äganderätt förutsätter varandra. Ett samhälle där den enskilde inte har rätt till sin egendom är ett ofritt samhälle. Högerpartiet formulerade sin vision under namnen ”folkhemskapitalism” och ”ägardemokrati”. Genom att fler fick möjlighet att äga skulle medborgarnas självbestämmande öka. Samma tankar låg bakom egnahemsrörelsen: om fler fick möjlighet att äga sin bostad skulle friheten och ansvarstagandet öka.
I ett samhälle där allt ägs gemensamt eller kontrolleras av myndigheterna kränks snart också individens övriga fri- och rättigheter. Äganderätten är en förutsättning för ”samhällets små plutoner”, som Edmund Burke kallade civilsamhällets beståndsdelar, och för den ”spontana ordning” som ekonomen Friedrich Hayek menade var resultatet av en fri samhällsutveckling.
Den svenska borgerligheten, eller de ickesocialistiska partierna som de tidigare kallade sig, kunde förenas i sitt motstånd mot socialdemokraternas expansion av den offentliga sektorn och kraftiga ökning av skattetrycket från 1950-talet och framåt. Det privata ägandet undergrävdes i och med att ständigt allt större andelar av vad medborgarna producerade drogs in för att bekosta det växande offentliga åtagandet. Den borgerliga alliansen lyckades under sina åtta år vid makten marginellt sänka skattetrycket några procentenheter.
I dag tycks delar av den tidigare borgerligheten ha glömt bort denna sin raison d’être. Från förment liberalt håll förespråkas nu ”skatteväxling” istället för skattesänkningar. Trots ett av världens högsta skattetryck skall sänkta inkomstskatter växlas in mot höjda eller återinförda egendomsskatter, som den avskydda fastighetsskatten.
Skatter på ägande som inte genererar intäkt, till exempel ett hus, utgår från ett synsätt där all egendom egentligen tillhör staten. Dessutom skulle en sådan skatteväxling innebära att endast den som har en hög inkomst kan bo kvar i ett hus med högt taxeringsvärde. Den som ärvt en bostad eller köpt en bostad som kraftigt ökat i värde tvingas sälja till en höginkomsttagare som har råd att betala skatten.
Sänkta skatter på arbete är givetvis önskvärda, men inte till priset av en avskaffad äganderätt. De teknokratiska argumenten för nya och höjda egendomsskatter bortser från äganderätten som princip. En borgerlighet som börjar resonera i sådana banor har förverkat sitt syfte. (SNB)
Lars Anders Johansson
Poet, musiker och journalist. Samhällspolitisk expert hos Villaägarna