Sylvia klippte filmen som blivit en kultrulle

En film behöver en klippare. Lasse Åberg föll för en värmländsk sådan.

Sylvia Ingemarsdotter har suttit vid klippbordet vid flera av hans produktioner, däribland Sällskapsresan.

– Den har blivit en kultrulle, det kunde vi aldrig förutse.

Sylvia Ingemarsdotter (född Ingemarsson) växte upp i Nordmark, utanför Filipstad. Du får nästa vecka läsa en längre intervju med henne, om hennes yrkesliv och val av ”arbetsplats”.

I dag fokuserar vi på en av de svenskaste filmerna genom alla tider. En film som setts av över 2 miljoner besökare på bio. Alltså Sällskapsresan från 1980.

– Jag hade jobbat med Lasse (Åberg) när jag var på tv, där jag jobbade som redigerare under början av 1970-talet. Vi hade bland annat gjort Lösnäsan och hade ett bra samarbete. Och när han gjorde Repmånad året innan så ville han att jag skulle klippa den.

Filmen, Repmånad, blev en succé och därmed var det mer eller mindre klart att Sylvia skulle få fortsätta när det var dags att åka på charter. Och hon var med ner till solen.

– Jag hade med mig klippbordet och skulle klippa ihop bilder allteftersom de blev klara. Materialet skickades först till Sverige för framkallning och efter några dagar kom det tillbaka till mig, så det tog lite tid innan jag hade material att arbeta med.

– Det kunde göra att jag själv kände mig väldigt lite behövd, som att jag inte gjorde tillräckligt, men jag gjorde det jag kunde göra och så åkte jag ut till inspelningen. Men det var trevligt att vara där.

"Sketchformat"

Hon berättar också att hennes uppgift vara att säga till om det fattades bilder för klippningen.

– Så kunde det vara, att det saknade klippbilder där det hände saker. Lasses bildspråk var enkelt. Det var ett sketchformat, där det som händer ofta sker i en bild. Det var inga scener där kameran följer ett skeende. Vilket kan vara jobbigt, eftersom man måste få en rytm i klippningen.

Vad visste du om filmen när ni åkte ner?

– Inget vet något innan det är inspelat, men alla får ett läsa ett manus som man tackar ja till. Nu har den ju blivit en kultrulle, men det kunde vi aldrig förutse då. Visst, vi tyckte att det var roligt med en försäljare som skriker ”Jävla smålänningar!” Det trodde vi var skrivet för manus, men det var så på riktigt.

Vad kan du berätta från inspelningen?

– Det var en trevlig och nykter inspelning, det var man noga med. För det var ett land där spriten var billig och då ville man inte att det skulle vara ett trött team. Det var också alkoholförbud på vissa skådespelare. Jag kan säga att grisfesten är absolut mer trevlig i filmen än i verkligheten.

Filmens grisfest spelades in på en faktisk grisfest och scenen där Jon Skolmen dansar satt på en tagning.

– Och Margarita Calahorra som spelar den spanske resenärens mamma var en stor skådespelare i Spanien. Hon var fantastisk, men det var svårt att kommunicera. Han som spelar hennes man var däremot en ren amatör. Det var faktiskt min man, som även han jobbade med filmen, som hittade honom. Han kom körande med en lastbil som gick på majsmjöl ungefär och så hade han grisar på flaket.

Sylvias skidor

Och ja, det är samma bil som Sven Melander och Weiron Holmberg liftar med när de förvillat sig långt från hotellet.

Faktum är att Sylvia och maken Eric bidrog till flera scener på ett eller annat sätt. Bland annat i just scenen där Pepes bodega-letarna liftar.

"Innan de reser iväg så ritar Berras kompis en karta för att de ska hitta till Pepes bodega. Det gör han i ett pass, som var mitt utgångna."

– Jag hade precis börjat träna skidåkning då och hade med mig mina rullskidor ner. Så det är min man som kör förbi, Hur han fick på sig skidorna kan jag inte förstå. Och skidfodralet är det som dyker upp på rullbandet.

– Och innan de reser iväg så ritar Berras kompis en karta för att de ska hitta till Pepes bodega. Det gör han i ett pass, som var mitt utgångna.

I övrigt så figurerar det en bonad gjord av Sylvias mor och Majsans hem tillhörde egentligen Sylvias bror, Anders Ingemarsson. Och brorsan, ja han jobbade också med filmen och gjorde teamet en stor tjänst.

– Han var skicklig med kamerautrustningen. Vid ett tillfälle så gick den stora kameran sönder. Den skulle skickas till Tyskland för reparation vilket skulle göra att produktionen blev stående flera veckor och det skulle bli stora kostnader.

– Men han tog sig an kameran och plockade ner den bit för bit på sitt rum en kväll. Det var kameradelar över hela rummet, men på morgonen så var den lagad och klar att använda.

"Det är en varm film som är gjord med hjärtat utan att vara fånig och inställsam."

Vad minns du från klippningen?

– Jag kommer i håg att det finns en scen där Majsan och Siv sitter och dricker drinkar på en balkong. Bakom dem ser man en betongvägg och jag vet att jag tänkte ”Varför inte utnyttja miljön de är i där nere?” Den scenen kunde lika gärna ha varit inspelad i Kista. Men det gick säkert inte att flytta kameran på balkongen.

– Men annars så hade vi ett bra samarbete, det handlar om att ta hänsyn och låta händelser framträda.

Vad skulle du säga utmärker Sällskapsresan som film?

– Det är en varm film som är gjord med hjärtat utan att vara fånig och inställsam. Det är inga billiga skämt. Vi kan alla känna igen oss i filmen, vilket också var meningen, säger Sylvia Ingemarsdotter.

Är det en film du är nöjd med?

– Då, nej, nu kan jag vara det. För den har den där värmen. Men då tyckte jag att den var orytmisk och det var många ställen som vi fick kämpa för att få ihop det.

Ser du filmen då och då?

– Inte medvetet, men går den på tv så tittar jag lite. Och nu visas den varje julhelg. Men jag måste säga att när jag började min tjänst på Högskolan i Dalarna år 2000, på deras medieutbildning, så blev jag överraskad att eleverna kunde varenda replik från filmen.

Finns det någon replik som sitter lite extra hos dig?

– Njae, det är kanske den där "Ratta-ratta-raa" eller ”Bärra hem Berra”.