• fredag
    23 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    25 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Persson: Så länge bondeskutan kan gå

Signerat
PUBLICERAD:
Däremot är det uppenbart att organisationen sedan länge har tappat kontakten inte bara med marken utan också med sina medlemmar, skriver Daniel Persson.
Foto: Maja Suslin/TT
Hur kan lantbrukarnas främsta egna representanter fatta de här besluten när de står i så uppenbar strid med vad som uppenbarligen är en mycket stor del av medlemmarnas intressen, skriver Daniel Persson.

Det rasar en storm i Bondesverige. Ett par nya rekryteringar från Lantbrukarnas riksförbunds, LRF, sida har vållat ett sällan skådat missnöje. Detta i en bransch där många sällan har annat skäl till glädje än den egna kärleken till det utförda arbetet. Det är imponerande!

Anklagelsen som riktas mot LRF är att den inte bryr sig om lantbrukarna längre. Beviset på detta finns i de nya anställningarna. Den ena gäller en person som i sin tidigare roll på Jordbruksverket bjöd in djurrättsaktivister att medverka när nya regler skulle utformas för animalieproduktion. Den personen är nu chef för alla LRF:s branscher utom LRF skogsägarna.

Den andra rekryteringen gäller en person som tidigare arbetat som distriktsveterinär och på ett av landets största mejerier. Mycket kritik har riktats mot vederbörande för agerandet under båda dessa perioder. Kritiken handlar om att diffusa och påhittade krav ska ha ställts på gårdsägare som med anledning av detta antingen har fått sina djur omhändertagna eller rätten att leverera mjölk till mejeriet indragen.

I lantbrukarkretsar hade personen så dåligt rykte att vederbörande jämfördes med Peter Mangs. Den utbredda uppfattningen var att personen i fråga var en seriemördare av lantbruket. Istället för människor sköts gårdar ned en efter en.

Det rör sig alltså om personer som många av LRF:s medlemmar hade känt att det kanske vore värt det om LRF klev in och erbjöd dem stora mängder pengar för att aldrig arbeta igen. Då är det heller inte svårt att förstå vreden många känner när de har anställts och getts höga och betydelsefulla positioner med stort inflytande över verksamheterna på gårdarna.

Missnöjet är sådant att flera som jag har pratat med har kallat Arla för jämförelsevis medlemsinriktat. Mejerikooperativet är annars under ständig kritik för att den internationella organisationen omöjliggör satsningar på de svenska medlemmarna. Det är alltså en grov förolämpning i sammanhanget.

Så varför blir det så här? Hur kan lantbrukarnas främsta egna representanter fatta de här besluten när de står i så uppenbar strid med vad som uppenbarligen är en mycket stor del av medlemmarnas intressen? Det finns två rimliga anledningar. Antingen avskyr LRF bönder eller så förstår man dem inte längre.

Att LRF skulle avsky bönder är helt enkelt inte sant. Tvärtom faktiskt. Däremot är det uppenbart att organisationen sedan länge har tappat kontakten inte bara med marken utan också med sina medlemmar.

Detta är förstås inte något unikt för LRF, exempelvis delar LO många av de problem som LRF dras med, men det är ett sorgligt bra exempel på en medlemsorganisation som så att säga professionaliserats bortom sitt syfte. Det har gått så långt att medlemmarna inte längre är skälet till verksamheten utan ett hinder för den. Organisationen har ett helt eget liv med ett eget syfte och det överensstämmer uppenbarligen alltmer sällan med medlemmarnas.

Rekryteringarna visar att LRF av i dag är mer en politisk stödorganisation för Centerpartiet än en intresseorganisation. Inom politiken är det viktigt att vara lyhörd. Vi har trots allt en rödgrön regering, inte kan det vara fel att ta in folk med ett gott öga till djurrättsaktivisterna.

Steg för steg hamnar medlemmarnas intressen längre ut i periferin när ständigt andra hänsyn tas. I organisationen märker man inte detta, man jobbar ju på enligt sina mål och saknar förmåga att se den ändrade kursen. Ända tills det plötsligt blåser upp till storm. Till slut är det bara att välja – medlemmarna eller den egna missionen?

Daniel Persson

Frilansskribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.