Jag möter en yngling på väg ut till den luggslitna udde där jag aldrig stött på någon förut. Jag trodde att alla nordvärmländska, vilda platser var förbehållna mig och mina privata göranden.
Han ser ut som en ranglig ungtrana där benen har större självförtroende än resten av honom. Han visslar, håller huvudet högt. Han bär en bok i handen, en ryggsäck över axlarna och en överlevnadskniv i bältet. Han riktigt strålar av äventyr. Jag häpnar. Jag trodde visst inte att unga människor gjorde något för sig själv. I alla fall inte utomhus. I allafall inte nu för tiden. Och absolut inte utan hörlurar av något slag.
Han hälsar artigt, frågar om han kan hjälpa mig att bära några av mina otaliga pinnar som ligger i högar längs strandkanten. När jag tackar nej önskar han mig en trevlig eftermiddag och fortsätter visslande ut på udden där han börjar bygga sitt nattläger. Jag hetsar på i mitt ”betydelsefulla arbete” bland alla strandfynd. Det är så ofantligt många pinnar som ännu ska erövras, snidas och berättas om. En känsla av att jag inte kommer att hinna med allt jag ska göra. Som om jag redan förlorat något av allvarligt värde och nu måste gottgöra för. Jag hör presenningsprassel och hur han hamrar och håller på.
Jag känner lukten av eld och av en tid han verkar ha, som jag tycks sakna. Det river till inom mig. Det är den omöjliga längtans klor som klöser. Något som är försent gör sig rivigt påmin och retar runt tårkanalstrakten. Vore jag ändå ung igen, riktigt ung igen, skulle jag inte sitta och behagsjukt spana på gossar vid någon hockeyrink, fotbollsplan eller grusgrop. Eller fortsätta tråna så efter blickar som aldrig kom. Jag skulle inte ägna mina kreativa talanger till att teckna pojknamn efter pojknamn i skolbokspärmen med rim på Per och kär. Anpassa ner mig. Jag skulle inte häva i mig en folköl fortast av alla för att få bli lite omtyckt. Eller nicka till någon usel låt och säga skitbra. Jag skulle inte läsa Rimbaud högt och allvarligt i utbyte mot en alltför poetisk poets dåliga kyss. Fjäskat på mig. Jag skulle inte ha låtit hela min ungdom bli likt ett enda stort lidande kärleksbrev till något bortvänt. En förspilld flickokraft. Jag skulle inte ha varit så villig, glad och tacksam för allt och ingenting.
Tänk om jag redan då kunnat trotsa det meningslösa med mitt personliga äventyr. Med krokvuxna ämnen och spretiga ögonblick, fullt tillfreds i eget sällskap. Då, kanske, när jag var dryga femtio år skulle jag inte ha känt en sådan mani att samla så mycket, göra så mycket för att ta igen min ungdoms förlorade självklarhet. Elden brinner där ute på udden. Han gör det. Det jag inte riktigt lyckades få till. Det drar i längtetrakten och jag känner hur en sådan bråkdel av detta lilla liv som är mitt återstår. Mina överambitiösa högar av pinnprojekt behöver bäras in i bilen innan det blir mörkt. Bäras ut igen, sorteras och sedan bli något av påstått, bestående värde. Suck.
Jag sätter mig på huk och stirrar intensivt på varenda en av dem. Ett helt dagsverkes samlande. Sedan reser jag mig upp och skiter i dem. Lämnar dem hjärtlöst där i starrtuvorna, sätter nyckeln i bilen och drar iväg hemåt på grusvägarna genom eftermiddagens aprikoston. Lite friare.