Bluffsyndromet

Krönikor
PUBLICERAD:
Sören Dalevi krönika
Den engelske författaren Neil Gaiman har i sin blogg berättat att han en gång var inbjuden till ett mycket ståtligt mingelparty. Där var internationella skådespelare. Där var stora vetenskapsmän - och kvinnor, internationella politiker och författare av klass… Neil Gaiman kände direkt att han inte hörde hemma i sammanhanget.

Han hade förvisso sålt miljontals böcker, men han kände sig ändå som en bluff. Som i den där sagan om Kejsarens nya kläder, där de andra vilket ögonblick som helst skulle se igenom honom. Se att han inte hörde dit, att han inte passade in. Han ställde sig olustig i ett hörn, och försökte se osynlig ut; smälta in i tapeterna som man säger. När han stod där i hörnet och gömde sig råkade han träffa på en gammal farbror, som även han stod i hörnet och såg lika olustig ut som Neil själv. Eftersom den gamle farbrorn också visade sig heta Neil i förnamn började de prata. Det visade sig dessutom att den unge Neils upplevelse även delades av den gamle Neil. Även den gamle Neil kände sig malplacerad: ”Jag tittar på alla dessa människor, och jag tänker: vad i hela fridens namn gör jag här? De här människorna har gjort fantastiska saker, medan det enda jag gjort är att resa från en plats till en annan”.

Den gamle farbrorn visade sig vara Neil Armstrong, den första människan på månen.

Och Neil Gaiman konstaterar: om även den gamle Neil kände sig malplacerad, då finns det hopp! För om den första människan på månen känner sig som en bluff, ja, då behöver vi andra inte heller skämmas för att vi ibland känner oss som bluffar. Kanske är det så, menar Gaiman, att de flesta av oss i normalfallet gör så gott vi kan, och att det är gott nog. Neil Gaiman konstaterar: ”Kanske fanns det inga fullvuxna där i rummet, utan bara människor som gjort så gott de kunnat och som jobbat hårt och som haft lite tur. Och mer än så kan man ju inte göra.”

Faktum är att det finns ett psykologiskt begrepp för Armstrongs och Gaimans delade erfarenhet: bluffsyndromet (”imposter syndrome” på engelska). Syndromet handlar om en rädsla att bli genomskådad, en rädsla att folk ska upptäcka att man inte är så kompetent och duktig som de kanske tror att man är. Ja, att man i själva verket är en stor fet bluff. Yttre tecken på framgång avfärdas som tur eller att man lurat andra att tro att man är mer kompetent än man i själva verket är. Och känslan är att man när som helst kommer att bli avslöjad; som en bedragare som inte alls kan allt det som folk tror att man kan. Forskning visar att så många som 70 procent av alla människor känner sig som bluffar då och då.

Det behöver i sig inte vara något dåligt. I botten av bluffsyndromet ligger nämligen något i grund och botten sunt och bra: man har helt enkelt en självbild som inte är överdrivet narcissistisk eller sjukligt upphöjd. Filosofen Bertrand Russell konstaterade en gång: ”Problemet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel”. Donald Trump lider nog inte av bluffsyndromet, om jag säger så. Så att man vågar ifrågasätta sig själv kan i grunden stå för något sunt.

Så kanske är det faktum att man ibland känner sig som en bluff – jag är själv en i klubben – i själva verket ett sundhetsbevis.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.