Små modulära reaktorer – vad handlar det om?

Debatt
PUBLICERAD:
Problemen med kärnavfall kvarstår oförändrat, bara att transporter måste gå till flera platser, skriver Wolfgang Ranke.
Foto: Jens Meyer/AP
Varje reaktor, stor eller liten, behöver ungefär samma antal anställda. Det går inte att spara in på kontroll vare sig av driften eller av säkerheten, skriver Wolfgang Ranke.

Partiledarna Nyamko Sabuni (L) och Ulf Kristersson (M) vill att Sverige inleder en ny nukleär framtid med hjälp av nya små, så kallade modulära reaktorer (SMR). Deras debattartikel i Dagens Nyheter kom lämpligt i sommarens nyhetstorka och har lyckats väcka en del uppmärksamhet. Men det verkar inte som om de båda egentligen vet vad de pratar om. Vad handlar det då om?

En SMR är ingen ny reaktortyp. Det handlar om samma gamla teknik som finns i dagens reaktorer, alternativt obeprövade nya typer på idéstadiet. Vilket har diskuterats sedan kärnkraftens barndom. Den enda skillnaden är att en SMR ska vara så liten att den kan produceras helt eller i få delar i en fabrik och sedan transporteras dit den ska, per lastbil eller båt. Serieproduktion i en fabrik ska göra den säkrare och billigare. En typisk storlek för en SMR är 50 MW.

För att ersätta en typisk, nu existerande 1 GW-reaktor behöver man alltså 20 stycken. Varje reaktor, stor eller liten, behöver ungefär samma antal anställda. Det går inte att spara in på kontroll vare sig av driften eller av säkerheten.

Övervakning av att inget klyvbart eller radioaktivt material hamnar i fel händer kommer att behöva öka om det finns reaktorer på fler platser. Problemen med kärnavfall kvarstår oförändrat, bara att transporter måste gå till flera platser. Framtida reaktortyper, de så kallade Generation IV, som dock ännu bara finns i idévärlden, utgår från möjligheten att upparbeta kärnavfall. Då blir transporterna ännu fler. Just nu upparbetar Sverige inte kärnavfallet utan planerar att slutförvara det direkt. En ändring skulle betyda ett paradigmskifte med stora ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser.

Förespråkarnas förhoppning är att SMR blir så säkra att man kan bygga dem nära eller i städerna och att kylvattnet kan användas till fjärrvärme. I nödfall eller när det inte behövs fjärrvärme, exempelvis på sommaren, måste de kylas med vatten från en flod eller sjö som då värms upp.

Förhoppningen är också att man ska kunna transportera dessa reaktorer till avlägsna områden där det behövs mycket el för gruvdrift, oljesandsutvinning eller dylikt. Eftersom elförbrukning i ett litet nät varierar kraftigt krävs alltså en användning som kan ta upp överflödig el vid behov, t ex väteframställning, med alla investeringar och transportproblem till/från avlägsna platser som detta skulle medföra.

SMR finns fortfarande inte någonstans. I Ryssland finns två små reaktorer i drift, en ombord på ett fartyg, men inga modulära. I flera länder pågår utveckling av SMR, men ingenstans längre kommet än till ritbordet. Rolls Royce i Storbritannien tror sig kunna påbörja serietillverkning av 16 reaktorer år 2050. Andra har lagt ner långvariga projekt. Och det är högst osannolikt att någon investerare kommer att spotta fram biljonbeloppet som behövs för en reaktorfabrik, för licensiering, för en uppdragsvolym på 50-60 stycken som kanske gör projektet lönsamt – om inte förnybar el under projekteringstiden hinner bli ännu billigare.

SMR är säkert kul forskning, men inget för svensk energipolitik att luta sig mot. Låt stora länder med stora resurser prova om de vill. För klimatet måste omställningen till fossilfri energi ske nu och då är idén om ny sorts kärnkraft alldeles för dyr och ligger alldeles för långt in i framtiden för att ha någon som helst betydelse.

Wolfgang Ranke

Fysiker, Föreningen Värmland mot Kärnkraft

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.