En hårdare EU-linje mot Belarus bör snarast komma på plats och inkludera sanktioner mot enskilda företrädare, ett kraftfullt begränsat politiskt utbyte med Lukasjenkas regim och en avveckling av allt EU-stöd som inte direkt riktar sig till försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter, skriver Hans Wallmark.
Utanför det som kallas parlamentsbyggnaden i Minsk ståtar en stor staty av Lenin med utsträckt hand. Landets säkerhetstjänst heter KGB. I ett Belarus i stort behov av pengar har ledaren sedan över 20 år, president Alexander Lukasjenka, försökt spela ut Ryssland, Kina och EU mot varandra. Från europeisk sida har också lättnader skett de senaste åren. Men det har byggt upp förväntningar på genuina förändringar. Som i och med presidentvalet söndagen den 9 augusti har grusats. Den gamla ordningen tycks på alla sätt bestå.
Oppositionsledaren Sviatlana Tsichanouskaja har imponerat. Trots ett kraftfullt motstånd från regimen lyckades hon mobilisera en folklig opposition mot Lukasjenka. Det är en betydelsefull insats. Det personliga priset tycks dock bli högt att betala. Med en tydlig hotbild mot sig och familjen fick hon snabbt ta sig bort från landet till Litauen.
Missnöjet i Belarus är i dag utbrett mot regimens hantering av en försvagad ekonomi, allvarliga brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna och därtill en arrogant och inkompetent hantering av coronapandemin. Efter det omfattande valfusket har förtrycket eskalerat kraftigt, en demonstrant ska ha dödats och regimens våld och trakasserier är påtagligt.
Att Tsichanouskaja sökte sig till Litauen är rimligt. Det är ett av de länder i EU som tydligast uttryckt krav på tuffare sanktioner mot Lukasjenkas regim. Regeringens hållning är delad av den mitten-höger-opposition som under frihetshjälten Landsbergis brorsons ledning har alla möjligheter att ta över makten i samband med nästa val.
Belarus skiljer sig från flera av de länder som uppnådde självständighet vid Sovjetregimens fall. Vid vägvalet 1994 lyckades Lukasjenka komma till makten och har sedan dess styrt landet med allt mer enväldiga metoder. Medan folket i grannlandet Ukraina genom protester lyckats avsätta korrupta makthavare har regimen i Minsk slagit ner alla former av misstroendeyttringar.
Händelseutvecklingen visar också hur rätt och riktigt det var av de tre baltiska republikerna att när självständigheten återtogs i början av 1990-talet, efter årtionden av förtryck och ockupation av Röda armén, omedelbart söka vägen mot frihet och oberoende genom Nato- och EU-medlemskap. Det har lagt det fundament på vilket man nu tryggt kan vila.
Omvärldens fördömanden mot Belarus är omfattande. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konstaterar att det inte finns plats för trakasserier och våldsamt förtryck mot demonstranter i Europa. Nu krävs handling. En hårdare EU-linje mot Belarus bör snarast komma på plats och inkludera sanktioner mot enskilda företrädare, ett kraftfullt begränsat politiskt utbyte med Lukasjenkas regim och en avveckling av allt EU-stöd som inte direkt riktar sig till försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter.
En tanke skulle också kunna vara att Sverige – ensamt eller tillsammans med likasinnade i Norden och Baltikum – bjöd in Sviatlana Tsichanouskaja och de andra demokratiföreträdarna Maria Kalesnikava och Veronika Tsapkala till en turné i Europa att berätta om utvecklingen i det egna landet. Dessa tre, eller företrädare för dem, ska känna sig varmt välkomna till parlament och regeringsbyggnader istället för Lukasjenko och hans hejdukar!
När befolkningen i Belarus nu riskerar sina liv för en framtid i frihet ska Sverige och EU stå på deras sida. Lenin och KGB hör inte hemma i vårt Europa.
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M) och utrikespolitisk talesperson