I 47 år har sjökaptenen Thomas Claesson besökt hamnar över hela världen. Resorna har tagit honom från närbelägna hamnar som Otterbäcken och Slottsbron till mera avlägsna som Valparaiso i Chile och Buenaventura i Colombia.
Han har upplevt stormar, förrädisk islossning och sett världen från kommandobryggan.
Men utan familjens stöd hade det varit svårt. Thomas var ofta borta sex veckor åt gången.
Det började med båtturer i Vänerskärgården. Thomas Claesson lärde sig navigering och tog senare skepparexamen. Att han hittat något som starkt tilltalade honom stod tidigt klart.
– Det är ju många som tycker om skärgården men de blir inte sjökaptener för det. Men jag kände direkt att det skulle passa mig, skrattar han.
Thomas läste naturvetenskaplig linje på Brogården och tog studenten på försommaren 1973. Därefter var vägvalet ganska givet.
"Stort komma ut på Vänern"
I november 1973 mönstrade Thomas, som en obefaren 19-årig jungman, på Ahlmarks-fartyget Skagern.
– Då var det stort bara att få komma ut på Vänern. Vi körde mest styckegods, som pappersbalar från Gruvön och järn från Björneborg, till Holland och England.
Som jungman var man mest en hjälpreda som gjorde som man blev tillsagd. Det tog många år och åtskilliga seglatser över hela världen innan Thomas hade avancerat till överstyrman och befälhavare.
Efter ett år på Ahlmarks-båtarna bytte Thomas till Johnson Line och fick då Stilla havet och Sydamerikas hamnar som sin hemmaplan.
– Rundresorna tog tre månader, men man var ofta ute i ett halvår åt gången. Då fick man verkligen se världen. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort.
Thomas utbildade sig senare till styrman och sjökapten.
– På den tiden var det stor efterfrågan på styrmän. Redarna ville så snabbt som möjligt ha tag i nya styrmän och brukade komma till skolan för att ragga personal.
Och så ringde telefonen. Jobberbjudandet kom från Ektank i Göteborg. Men att börja köra tankbåt var inget som Thomas Claesson hade övervägt.
– Vi brukade säga att de hade tankfnatt. Vi förstod inte vad de sysslade med. De var ofta väldigt kort tid i hamn medan vi kunde ligga och lasta kaffe i en vecka i Buenaventura, säger han.
Men sedan Thomas blev styrman 1980 har han bara kört tankbåtar. Sedan i slutet av 80-talet har han varit befälhavare och haft det övergripande ansvaret ombord.
– Och det har jag trivts väldigt bra med.
Tjusningen med att köra tankbåt är enligt Thomas att man inte har några fasta kontrakt eller givna rutter. Det kallas att gå på ströfart. En resa som påbörjades i norra Finland med Rotterdam som mål kunde plötsligt, i höjd med Bornholm, styras om till Lettlands huvudstad Riga för att man hittat en köpare av lasten där.
– Jag tror att jag har varit i de flesta hamnarna från norra Frankrike och upp till norra Finland, säger Thomas.
Stormarna på Vestandet
Förr var livet på sjön friare och mindre styrt. Det var tiden före elektroniska sjökort och gps-sändare och liverapporter på nättjänsten Marine traffic. Man kunde ta sig små friheter, säger Thomas.
– Om man ville stanna och bada eller fiska så kunde man göra det.
En viktig faktor för den som lever och arbetar på sjön är vädret. Att lära sig hantera vädrets avigsidor är a och o.
– De värsta stormarna har varit ganska många under de här åren, som de jag upplevt utanför Vestlandet i höjd med Stavanger och Bergen. Där har det hänt att vågorna har varit 18 meter höga. Man står där på bryggan och ser vågorna skölja in. Och då är det inga vågor utan som en vägg av vatten, berättar Thomas.
Efter sådana stormar är det alltid något som gått sönder och behöver lagas.
– Tyvärr minns man inte dagarna med stilla bleke. Det är det dramatiska man minns. Men det var aldrig någon fara för säkerheten. Det gäller att anpassa hastigheten bara, det går inte att köra fort.
Fick slagsida
Thomas Claesson minns också isvintrarna 1986-1987 som särskilt dramatiska.
– Man hade full sjå med att ta sig från Göteborg till Halmstad. Det kunde ta ett dygn. Man visste inte när man skulle komma fram.
En annan vinter med mycket is, 1994, inträffade en dramatisk händelse i Bottniska viken. Isen började röra sig och höll på att skruva ner fartyget i isen. Man blev utan ström och fick slagsida. En isbrytare fick snabbt komma till undsättning.
– När isvintrarna kom fick man bekänna färg, den saken är klar, säger Thomas.
Har man någonsin tråkigt ombord?
– Nej, man visste aldrig vad dagen skulle erbjuda. Det var ett enda stort spänningsmoment. Händer det något ombord måste det lösas ombord, på den lilla ytan och med den besättningen. Det är inte bara att ringa rörmokare eller brandkår.
På senare år har Thomas varit befälhavare ombord på tankern Ekfors, med en totallängd på 134 meter och ett djupgående på omkring nio meter. Men trots fartygets storlek är det lätt att manövrera och man behöver sällan hjälp av bogserbåt, berättar Thomas.
Åker du båt privat?
– Jag hade en liten Nimbus ett tag, men familjen hade inget intresse av det. Jag fick mest åka själv.
Familjen består av frun Inger och två numera vuxna och utflugna barn.
– Det har alltid gått jättebra. Vi visste ju ingenting annat. Min fru hade sin egentid när jag var borta, och var nöjd med det. När jag var hemma så umgicks vi desto mer. Barnen var sällan ledsna när jag åkte, säger Thomas.
Vad säger du om vanliga "normala" arbetsveckor?
– Det är helt främmande för mig. Det hade nog aldrig funkat.
Avlösningsschemat har under många år sett ut som så att Thomas jobbat sex veckor i sträck och sedan varit ledig lika länge.
– Det är ett bra upplägg. Då hinner man ta sig för något när man är hemma.
Köpte en Corvette
I maj gjorde Thomas Claesson sin sista resa med Ekfors. Den gick till Stockholm. När han mönstrat av väntade på land den pensionspresent som han unnat sig själv, en Chevrolet Corvette Grand Sport från 2017. Det blev en fin resa hem, "en njutning varje mil", intygar han.
Vill man göra sig lustig kan man misstänka att sjömannen Thomas valt bilen, med en kraftfull V8-motor under huven, enbart utifrån namnet. Korvett är ju även ett örlogsfartyg.
Idag känner sig Thomas Claesson helt klar med livet på sjön. Nu finns det mer tid till familjen, huset i Villastaden och hobbyn med att skriva hårdrocksrecensioner för sajten Nya skivor. Han är stamgäst på Sweden rock festival i Sölvesborg.
– Jag känner mig ganska färdig. Ett tag höll jag koll på var båten befann sig och funderade på att ta en tur till i sommar, men det är inte värt det. Jag är ändå 66 år och någonstans måste man ta ett avslut, säger han.