Början till slutet för Lukasjenka?

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Demonstrant med en riktig vitrysk flagga framför ett polisuppbåd i Minsk.
Foto: Sergej Grits/AP
I söndags "vann" än en gång den nu 65-årige Alexander Lukasjenka det vitryska presidentvalet. Och än en gång utbröt det stora protester som slogs ned brutalt av polis och militär. Men det är ändå något annorlunda i år. Det här kan förhoppningsvis bli början på slutet för regimen i Minsk.

Vitryssland ligger faktiskt inte särskilt långt från Sverige, man skulle nästan kunna säga att det är ett grannland. Men i många stycken kunde landet, som också kallas Belarus, ligga på en annan planet. Landets diktatoriska president Lukasjenka har styrt sedan 1994 och har faktiskt haft ett visst mått av folkligt stöd under det senaste kvartsseklet. En hel del tyder nu på att det är på upphällningen.

Med ett valresultat på runt 80 procent är det uppenbart att valet, likt tidigare val i Vitryssland, var riggat. Inga seriösa internationella valobservatörer har godkänt det eller ens kunnat vara närvarande. Oppositionskandidaten Sviatlana Tsichanouskaja fick omkring 8 procent enligt detta manipulerade resultat. Vid ett motsvarande val för tio år sedan blev det stora protester i huvudstaden Minsk, som brutalt slogs ned av regimen.

Även den här gången har det blivit stora protester, men en avgörande skillnad är att protester också skett på många andra håll runt om i landet, och att flera började redan innan valet. Den politiska oppositionen mot Lukasjenkaregimen är inte längre bara ett fenomen för mer politiskt medvetna i huvudstaden. Av de cirka 3 000 personer som greps i samband med söndagens protester var två tredjedelar utanför Minsk. Under valrörelsen har Tsichanouskajas möten samlat många människor, också i små samhällen.

Den nationellt sinnade oppositionen har tidigare haft svårt att samla stöd hos en befolkning vars nationalkänsla är så svagt utvecklad som i Vitryssland. Den här gången bedrevs en kampanj nästan helt på ryska (de flesta vitryssar pratar ryska och inte vitryska), man avhöll sig från antirysk retorik och vädjade inte så mycket till nationella känslor, utan koncentrerade sig på missnöjet mot Lukasjenka som växt i takt med krympande ekonomi, sociala problem och coronakrisen.

Oppositionen var också paradoxalt nog hjälpt av regimens repressiva metoder. Två av de tre oppositionskandidaterna fängslades och en tredje gick i landsflykt. Då tog hustrun till en av de fängslade upp manteln och Sviatlana Tsichanouskaja kunde bli en samlande gestalt. Hon tilläts ställa upp eftersom Lukasjenka inte tog henne på allvar eftersom hon var kvinna.

Även om regimen nu står ned hårt mot oppositionen så kan det ändå vara början på något nytt. Det är inte längre bara människorättsaktivister, intellektuella och mer nationellt sinnade som protesterar. Nu har vanliga vitryssar ute i landet börjat visa sitt missnöje, liksom en medelklass som börjar känna av påfrestningarna av det statskontrollerade systemet.

Länge har Lukasjenka vunnit på att vara den stabiliserande faktorn, gärna kontrasterat mot de återkommande politiska kriserna i grannlandet Ukraina, men också som en garant för oberoende mot storebror Ryssland. Putin är inte överdrivet förtjust i Lukasjenka, som i december spräckte planerna på en sorts konfederation mellan de båda länderna. Men för vitryssarna räcker det bara till en viss gräns, och den kan ha passerats nu.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.