Söndagen den 9 augusti 1970 var en varm och vacker sommardag och mycket folk hade sökt sig ut till Gelleråsens motorstadion utanför Karlskoga.
En gammal tumregel sa, att om sluttningen från huvudentrén ner mot banan såg ut att vara full av folk, var den totala publiksiffran minst 30 000 och den dagen såg det ut att ha uppfyllts.
Under några år hade jag varit med som assistent till presschefen, artilleriofficeren Bo G Bergström, men nu var jag där som NKP:s utsände.
Bergström var nu ute i FN-tjänst, men innan han reste uppmanade han mig att söka jobbet som hans vikarie.
Jag skrev därför en ansökan till tävlingsledningen, men fick inte ens ett svar, vilket retade mig en smula.
Samtidigt var det inte svårt att förstå att Kanonloppet vuxit till en så stor verksamhet att det krävde professionell hjälp från en PR-firma och så blev det också.
Med tanke på vad som sedan hände under 1970 års Kanonlopp, tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte fick jobbet.
Tävlingsledarens sista lopp
När jag kommit in på banan, gick jag som vanligt fram och hälsade på tävlingsledare Lars Engberg.
Ett par minuter innan hade någon viskat i mitt öra att han skulle sluta som tävlingsledare efter Kanonloppet.
– Men du är ju inte lastgammal, sa jag, och borde väl kunna hålla på flera år än.
– Det ska bli så skönt, svarade han då, för inför varje tävling har jag drömt mardrömmar under flera nätter i förväg och då föreställt mig allt som skulle kunna hända.
Jag tror att jag då sa något överslätande om att det nog kommer att gå bra i dag också, varpå jag slängde min tunga kameraväska över axeln och traskade över till den plats bakom depådisken där jag tyckte att jag fick bäst överblick.
Men det gick inte bra – inte alls bra – i själva verket blev det den svartaste dagen i svensk motorsports historia.
Vad var det då som hände?
Tävlingens första heat var ett standardvagnslopp, vilket betydde vanliga personbilar, men med trimmade motorer.
Jag citerar ett stycke ur mitt referat skrivet några timmar senare:
”Starten hade just gått och täten kom ut ur Tröskurvan då tre bilar snurrade av banan.
Kanske distraherade denna händelse de bakomvarande förarna, det vet man ingenting om, det enda man vet är att farten drogs ned något, och ut ur den sista kurvan före raksträckan upp mot Velodromkurvan kom fältet med 100 km/tim.
Måste ha kolliderat
De båda förarna Pekka Virtanen från Finland och svensken Rune Tobiasson måste ha kolliderat eller i varje fall berört varandra på något sätt, för plötsligt virvlade båda bilarna om varandra högt upp i luften och studsade över den jordvall som byggts för att skydda publiken. Bilarna fortsatte rakt in i publiken, som på denna punkt befinner sig cirka 75 meter från banan. Staketet som skiljer åskådarplatserna från banan var helt oskadat efteråt och det förefaller alltså som om bilarna flugit över detta. Folk slängde sig åt alla håll, men det hela gick allt för fort för att alla skulle hinna se vad som hände och åtskilliga hann dessvärre inte undan.”
Kvar i minnet finns den där bilden när två bilar flyger högt upp i luften med fronten högst och de ser ut som om de båda är fast hopskruvade vid varandra.
Den omtalade skyddsvallen tillkom efter en incident i mitten 50-talet då säkerheten var minimal.
I kurvorna låg några halmbalar, men i övrigt fanns inget som helst skydd för publiken och en sportvagn var farligt nära att köra in bland åskådarna, men föraren fick i sista sekunden stopp på sitt fordon.
Jag var där som åskådare då och stod ganska nära händelsen.
Efter det byggde man upp den där jordvallen som kanske var en halv meter eller något lite högre. Den skulle skydda sas det, men i själva verket kom den att bli någon slags trampolin som bara förvärrade situationen och det bidrog i hög grad till att olyckan blev så allvarlig.
Det var inte så svårt att förstå att här hade något ovanligt och mycket dramatiskt inträffat.
Jag lämnade därför min plats bakom depådisken och vandrade sakta över innerplan mot olycksplatsen.
På vägen dit mötte jag Rune Tobiasson.
– Vad är det som har hänt? frågade jag.
– Jag vet inte, svarade han då, det var blod över allt så jag gick bara därifrån.
En barriär
Utan att gå alltför nära ställde jag mig och tog några bilder. På något konstigt sätt hjälpte det mig att hålla i kameran – den blev en sorts barriär mellan mig och de hemskheter som av allt döma försiggick framför mig. Verkligheten gick inte att ta in och först många timmar senare började jag förstå vad som egentligen hade hänt.
Vid den efterföljande presskonferensen riktades kritik mot att loppet inte genast avbröts, utan först efter det att täten kört några varv.
Den arme tävlingsledaren – som såg ut att ha åldrats minst 10 år på ett par timmar – försökte svara så gott han kunde.
Det förhåller sig ju så att när ett stort startfält ska genom de första kurvorna blir det trångt och det är inte alls ovanligt att en eller annan förare far ut i geografin.
Oftast går det bra och resultatet blir bara lite skrynklad plåt.
Så fort tävlingsledningen förstått olyckans omfattning flaggades loppet av.
Tävlingen avbröts inte heller, utan de andra heaten kördes till slut och tanken var då att inte blockera vägen in mot Karlskoga lasarett. Ambulanser måste ju ostört kunna ta sig fram.
Faktum är att tävlingsledningen efteråt fick beröm för sin hantering av katastrofen. Två ambulanser fanns på plats, tävlingsläkaren hade två kollegor med som var där för att studera just hur en tävlingsläkare arbetade.
Även Röda Korset hade ovanligt många vid banan och de i publiken som var anställda på Karlskoga lasarett åkte genast dit för att arbeta.
Frivilliga blodgivare reste också dit.
Karlskoga, liksom flera grannkommuner, däribland Kristinehamn, skickade ambulanser och de lindrigast skadade kördes till lasarettet i personbilar som tillhörde funktionärer eller tävlande.
Sex döda
Om det sportsliga utbytet av tävlingen är inte mycket att säga. Vid de efterföljande heaten begränsades antalet startande och flera tävlande, bland annat Torsten Palm och hans gäng, avstod från att starta. Det kändes helt enkelt inte kul att tävla den dagen.
Joakim Bonnier gjorde en bra insats i sitt heat och kom trea, men allt sådant liksom drunknade i det tragiska som inträffat.
Under alla de år jag frilansat i NKP har jag suttit hemma och knåpat ihop raderna. Just den där söndagen i augusti 1970 gjorde jag ett undantag - jag bad att få sitta på redaktionen och skriva - för jag ville vara i närheten av teleprintern som spottade ut nya meddelanden om olyckan hela tiden, men också för att jag kände att jag måste ha människor omkring mig.
Tröttheten infann sig sedan i rikt mått under kvällen.
Sluträkningen var klar först på måndagen då man räknade sex döda och över 30 skadade, varav flera allvarligt.
Den svartaste dagen i svensk motorsports historia ledde bland annat till ett långt tävlingsuppehåll och stora investeringar i säkerhetsutrustning, men det är en annan historia.
Björn Löss Nyström