Övervakningsstaten expanderar för att många stirrar sig blinda på de potentiella fördelarna, men nackdelarna är betydligt större.
Vid månadsskiftet ändrades kamerabevakningslagen. Tidigare har det krävts ett godkännande från Datainspektionens för att sätta upp kameror i anslutning till busshållplatser och tågstationer. Nu är det fritt fram.
Dessutom är lagen elastiskt formulerad. Kameror får sättas upp vid ”hållplatsområden”, ”stationsområden” och ”platser vid spår”. Det behöver inte ens handla om brottsbekämpning; syftet kan lika gärna vara att ”förebygga, förhindra eller upptäcka störningar av allmän ordning”. Reaktionerna på den uppdaterade lagen och dess rymliga formuleringar är värda att notera. De har nämligen i huvudsak uteblivit.
Det är inte förvånande, med tanke på vilken överväldigande majoritet som är positiv till övervakning på allmän plats. Enligt en studie vid Ekonomihögskolan i Lund från 2018 var nio av tio för kameror på gator och torg. Två tredjedelar ansåg det inte ens integritetskränkande med kameror i det egna bostadsområdet.
Entusiasmen inför kameraövervakning är på ett sätt begriplig. Varken gator, torg eller bostadsområden är med någon självklarhet trygga platser i dagens Sverige. Kameror löser visserligen brott snarare än att förebygga dem, men för många känns det tryggt att kameralinser stirrar ner på dem från var och varannan fasad.
Den positiva inställningen till övervakning handlar dock inte bara om säkerhet. Svenskar har i hög grad slutat intressera sig för personlig integritet, något som framgår av hur bekväm majoriteten är med digital övervakning. De allra flesta väljer bort kontanter för kort och ger Facebookapplikationer tillgång till all personlig data de kan hitta. Få har några invändningar när stater och företag lagrar information om dem.
Mycket har förändrats sedan FRA-debatten och Edward Snowdens avslöjanden placerade värdet av personlig integritet i blickfånget. De senaste åren har präglat av de små stegens tyranni, där utökad övervakning bakas in i stora politiska program där helheten är svår att invända mot. I 2017 års blocköverskridande överenskommelse om åtgärder mot terrorism försvagades exempelvis sekretesslagstiftningen samtidigt som Säpo gavs tillgång till signalspaning myndigheten inte tidigare hade haft – men det handlar ju om att bekämpa terror.
I våras trädde lagen om hemlig dataavläsning i kraft, som ger polisen och andra myndigheter rätt att i hemlighet installera trojaner i medborgares datorer och mobiltelefoner. De kan avlyssna krypterad kommunikation, få tillgång till konton i sociala medier och aktivera mikrofonen eller kameran för att spela in utan den drabbades vetskap. Lagstiftningen bakades in i regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet – och vem vill inte bekämpa gängkriminalitet?
Problemet är att övervakningsfrågan är permanent snedvriden till övervakarnas fördel. Datalagring, avlyssning och kameror presenteras som lösningar på problem som alla i sig är mer akuta än den försvagade personliga integriteten. Gängkriminalitet skrämmer mer än polisiära virusprogram och coronaviruset skrämmer mer än den teknologi för ansiktsigenkänning som flera stater har passat på att lansera under pandemin.
I själva verket är det minst lika farligt att leva i ett samhälle där det blivit normaltillstånd att storebror ser och hör en var man än befinner sig. Men det är dit vi är på väg, ett litet steg i taget, eftersom vi stirrar oss blinda på verkliga eller upplevda fördelar med övervakningsstatens expansion. Nackdelarna bortser vi från, eftersom de alltid befinner sig längre bort i tiden än den kris som för tillfället används som argument för att montera ner den personliga integriteten.
Blanche Sande
Fri skribent