• idag
    25 sep
    13°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    26 sep
    13°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    27 sep
    16°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    28 sep
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    29 sep
    16°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Vilket EU vill vi egentligen ha?

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Den franske presidenten Emmanuel Macron och den tyska förbundskanslern Angela Merkel på väg mot ökad överstatlighet.
Foto: John Thys/AP
Efter det senaste EU-toppmötet, som beslutade att unionen för första gången kommer att ta upp lån och i förlängningen kanske också egen skatt, är det hög tid att vi i Sverige får en seriös diskussion om vilket framtida EU vi egentligen vill ha.

Färdriktningen för flertalet EU-toppar är inte att ta miste på. Med coronakrisen som täckmantel har man nu fört in EU-samarbetet på en helt ny väg mot ökad överstatlighet. För första gången kommer EU att låna pengar på världsmarknaden för att sedan dela ut det som viss del bidrag och viss del som lån till drabbade medlemsländer. Men det handlar inte egentligen om att vara drabbad av corona, utan om att vara drabbade av kroniska underskott, misskötsel och dålig tillväxt. Det är ett sätt att rädda den gemensamma valutan euron.

Alla medlemsländer kommer att få finansiera detta, men framöver så tänker man sig också att EU skall kunna få det som man eufemistiskt kallar "egna medel" eller "avgifter", men det är inget annat än skatter – skatter på plast, digitala jättar och särskilda strafftullar för länder utanför som inte har lika hårda klimat- och miljöregler. Med egna skatter har då EU blivit något mer, då har det blivit en typ av federation.

Egentligen är det rätt logiskt i och med införandet av euron. De strukturella obalanserna mellan medlemsländerna blev tydliga i och med eurokrisen för drygt 10 år sedan. Och i längden går det inte att ha en gemensam penningpolitik utan gemensam finanspolitik. Därav strävan mot ökad överstatlighet. Men det var inte det EU som Sverige gick med i för ett kvartssekel sedan, och inte det europeiska samarbete som Storbritannien gick med i 1973.

Nu har också britterna lämnat, och därmed har också den största bromsklossen mot en "allt närmare union" försvunnit. Man kan ju annars tycka att EU-ledarna bekymrat borde ha tagit till sig varför Brexit skedde, men istället verkar man mest glada över att slippa detta hinder. Andra kvarvarande länder, som den så kallade "frugala fyran" Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike, är så små att man kan köra över dem. Vilket också skedde på toppmötet.

Man skulle kunna säga som Johan Hakelius gjorde i Fokus, att europeiska unionen inte längre är europeisk utan att den har återgått till att bli en kontinental union såsom den förfäktades av Frankrikes dåvarande president Charles De Gaulle, och det ligger en del i det. Nu är det de två stora kontinentalmakterna Frankrike och Tyskland som styr och det med något olika bevekelsegrunder. De andra får vackert anpassa sig. Det är detta som de nu kallar "Nästa generations EU".

För Frankrike är EU ett sätt att öka sin egen makt efter sin förlorade stormaktsställning, och för Tyskland är EU det enda legitima sätt som de kan utöva inflytande efter kriget. Att den tyska förbundskanslern Angela Merkel i somras svängde 180 grader och tog på sig spenderbyxorna var för att hon inte ville att Tyskland än en gång skulle drabbas av de antipatier som dess sparsamhet väckte hos andra medlemsländer under eurokrisen. Det finns också en oro för ökad nationalism i krisens spår. Sedan tjänar Tyskland i alla fall kortsiktigt på att ha en undervärderad valuta, även om det på längre sikt hämmar produktivitetsutvecklingen.

Vad de inte tänker på är de potentiella bakslag som kan komma i flera medlemsländer när överstatligheten växer. Den dagen den sorgen, och det går kanske i så fall att muta med ännu mer bidrag. Men länder som den frugala fyran blir svårare nötter att knäcka. Medlemsrabatter räcker bara så långt.

Vad är då alternativet för ett land som Sverige, som hellre ser ett begränsat EU? Ett EU som mest värnar om den inre marknaden och den fria rörligheten, samt lite samarbeten på områden som miljö, migration och säkerhetspolitik. Ett EU som inte sysslar med pengaöverföringar mellan medlemsländerna och gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är inte helt lätt eftersom en majoritet av medlemsländerna drar åt det andra hållet.

Antingen ger vi upp vår position och accepterar den ökade överstatligheten, men det skulle bli svårt att svälja för svenskarna. Visserligen är en stor majoritet för EU men det är ett EU som egentligen inte finns längre. Avsaknaden av debatt om EU:s inriktning och okunskap också hos våra ledande politiker bidrar till detta. Att lämna är heller inget alternativ. Brexit förskräcker och kommer att förskräcka, och de flesta vill ju vara med.

Det finns, eller borde finnas en tredje väg mellan ytterligheterna. Det är att vi får ett EU i flera steg, där de som vill fördjupa överstatligheten får göra det medan vi andra håller oss till de områden vi vill samarbeta om, som den inre marknaden. En sorts Norge-lösning fast vi fortfarande är medlemmar. Detta har hittills varit anatema i Bryssel, men om de inte vill riskera att fler länder får en lämna-opinion så är det nog den bästa lösningen.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.