Hon träffade Lena strax innan hon mördades

Lena Zackariasson blev 21 år. En höstkväll 1972 var hon hemma hos sin vän Monika Johansson:

– Dagen därpå kom hon inte till skolan.

Mordet på Lena blev den unge polisen Nils Erik Åhmanssons första stora fall:

– Jag glömmer det aldrig.

Den 16 oktober 1972 blev den sista dagen i Lena Zackariassons liv.

Hon tillbringade kvällen hemma hos Monika Johansson, som då var 24 år.

I dag är hon 71:

– Min man hade fått jobb i Karlstad så vi bodde där i två år innan vi flyttade tillbaka hit till Ljungby igen, säger Monika.

Pluggade engelska

Hon, hennes man och deras två barn, då tre och sex år gamla, bodde i en trea på Våxnäs.

Det var hit som Lena Zackariasson kom på besök den där måndagskvällen 1972.

Hon var klädd i en knälång svart kappa, svarta byxor, lilarandig jumper och svarta skor, skriver polisen senare i efterlysningen av henne.

Hennes kanske mest utmärkande drag var det platinablonda håret.

Monika, Lena och ytterligare två klasskamrater skulle plugga engelska:

– Vi läste på Komvux och satt bredvid varandra i skolan. Det var så jag och Lena lärde känna varandra.

"Söt och blond"

De hann aldrig bli riktigt nära vänner under de månader de var klasskamrater.

Men Monika minns förstås Lena:

– Hon var söt. Och väldigt blond! Men hon var inte märkvärdig på något sätt. Hon visste liksom inte om att hon var söt. Kanske var hon lite blyg.

Det är snart 48 år sedan som Lena ringde på dörren hemma hos Monika.

Hon kom en stund innan de två andra klasskamraterna – båda är nu döda.

Med barn

– Och då berättade hon att hon var med barn. Men det fick jag inte säga till någon.

Monika minns att Lena verkade glad och optimistisk över att bli mamma:

– Men hon ville inte säga vem pappan var och jag minns inte om jag frågade. Jag har för mig att hon sa att han var gift, men det kan jag ju ha läst i tidningen.

Monika höll tyst om Lenas hemlighet medan vännerna pluggade och fikade.

De bröt upp vid 22-23-tiden.

Bara timmar kvar

När Lena sa hejdå till Monika hade hon bara någon timma kvar att leva.

Enligt tidningsklipp från tiden körde hon en av klasskamraterna hem till Orrholmen i sin Opel Kadett.

Sedan fortsatte hon till Ulvsbygatan på Norrstrand.

Hon parkerade, gick upp i sin lägenhet, lämnade engelskböckerna där – och försvann.

– Dagen efter kom hon inte till skolan och då började ju vi undra direkt, minns Monika.

Stort sökpådrag

Tre dagar senare larmade Lenas mamma, som bodde i Göteborg, polisen.

Ett stort sökpådrag inleddes.

– Jag minns att vi tyckte att det var väldigt obehagligt. Det spekulerades så mycket om vad som hänt och vi var ju rädda att det var något hemskt. Så det var ett stort samtalsämne, säger Monika.

Ganska tidigt utgick polisen ifrån att Lena inte försvunnit frivilligt – och att hon troligen hade mördats.

Hörde skrik

Vittnen hade hört en kvinnas skräckslagna skrik på Norrstrand kvällen den 16 oktober.

Ett annat vittne hade sett en bil köra i hög fart norrut på Färjestad samma kväll.

Kanske kunde det kopplas till Lenas försvinnande – men säkert var det inte.

Och var fanns i så fall kroppen?

Blodig hammare

En närmast osannolik slump ledde polisen rätt.

– Det var en man som skulle ta en gran vid soptippen i Deje som hittade en blodig hammare, säger Nils Erik Åhmansson.

Han var då nybakad polissekreterare vid Karlstadspolisen.

Senare skulle han bli såväl rikspolischef, som direktör på Skandia – och ordförande i Svenska kennelklubben.

"Ur den stack två ben"

Det var nära att mannen behöll den blodiga hammaren – men en bekant till honom fick en idé: Kunde den vara mordvapnet?

– Han lämnade in den till polisen som beslöt att gräva ut soptippen, säger Nils Erik Åhmansson.

Det var ett omfattande jobb.

Grävmaskinisten hade i stort sett vänt upp och ned på hela tippen när han tog en sista skopa innan han ställde sig för att vänta på tankbilen:

– Och ur den stack två ben. Det var alltså Lena, säger Nils Erik Åhmansson.

Hon hade kraftiga skallskador.

"Blev ljusrädd"

Monika Johansson minns än i dag hur hon och hennes vänner fick åka till polisstationen och identifiera Lenas kappa.

– Vi var säkra på att den var hennes, säger hon.

Upplevelsen gjorde ett djupt intryck på henne:

– Man pratar om att vara mörkrädd. Men jag blev faktiskt "ljusrädd". Jag minns att jag kände mig förföljd. Det var väldigt obehagligt, säger hon.

Blev förhörda

För ingen visste ju varför Lena dött.

Gick det en lustmördare lös?

Vem skulle i så fall bli nästa offer?

Flickorna diskuterade mycket vem som kunde ha gjort det:

– Vi hade ju ingen aning. Men såklart pratade vi och läste tidningar och spekulerade. Vi hade ju inte varit med om att någon vi kände dog – än mindre mördades.

Skulle fyllt 69

Vännerna förhördes som vittnen av polisen – och då berättade Monika om Lenas hemlighet för dem.

– Det hade ju varit konstigt annars.

Lenas graviditet slogs upp stort i media.

Lenas barn skulle ha fötts våren 1973 och alltså fyllt 47 år i år.

Lena skulle ha fyllt 69.

"Så speciellt"

Även för Nils Erik Åhmansson, som då bodde i en villa i Skived med sin familj, blev Lena-mordet en omvälvande händelse.

– Det var så speciellt och vi lade ned oerhört mycket arbete på det.

Polisens utredning kom snart att inriktas på en person som döptes till "Lena-mannen" i medierna.

Han var gift och hade barn.

Men samtidigt hade han ett förhållande med Lena – enligt hennes dagböcker.

Nekade till allt

Han häktades misstänkt för mordet på Lena.

Men han nekade såväl till mordanklagelserna som till att ha haft ett sexuellt förhållande med henne.

Till slut släpptes han på fri fot av åklagaren i brist på bevis.

– Då kallade polismästaren in mig och sa att "du får delta i den här utredningen. Det är ett stort mord utan känd gärningsman och ni får börja om från början", minns Nils Erik Åhmansson.

Utredarna tog omtag och kartlade också andra män som Lena känt och umgåtts med.

– Men de plockades bort eftersom de hade alibin, säger Nils Erik Åhmansson.

Samtidigt fortsatte spåren, säger han, hela tiden att leda till "Lena-mannen".

Polisen ansåg sig till slut ha en lång räcka indicier mot honom.

Nu inriktades allt arbete på att få fram de avgörande bevis som krävdes för åtal och fällande dom.

Lärde känna

Under mordutredningen lärde Nils Erik Åhmansson på många sätt känna mordoffret, bland annat genom att läsa hennes dagböcker.

Samma dag som hon försvann skrev hon att hon väntade barn med den mordmisstänkte mannen.

– Och så skrev hon att "nu struntar jag i det här, ikväll ska jag berätta för honom att han är pappan. Men jag bryr mig inte om honom – jag vill bara bli mamma". Hon ansåg att det var en kvinnas finaste uppgift i livet, säger Nils Erik Åhmansson.

Polisens teori var att mannen tog Lenas liv för att dölja för sin fru att han haft ett sexuellt förhållande med en kvinna – som han nu dessutom väntade barn med.

"Glimmar i skaftet"

Kriminaltekniker hade konstaterat att hammaren som hittades vid tippen var mordvapnet.

Blodet på den hade samma, ganska ovanliga, blodgrupp som Lena.

Skadorna i hennes huvud matchade dessutom hammarens utseende – både den spetsiga och den rundade delen.

Men kunde hammaren kopplas till den misstänkte?

– Vi satt inne hos åklagaren Olle Vangstad som vred på hammaren och höll upp den mot ljuset. Vi märkte då att det var något som glimmade på hammaren. Vi åkte direkt till SKL, säger Nils Erik Åhmansson.

Ädla metaller

På Statens kriminaltekniska laboratorium kunde de ge besked.

På hammaren fanns stänk av guld, silver och platina. Kunde den ha tillhört en guldsmed?

Nu fick utredningen nytt liv.

Poliserna sökte upp varenda guldsmed i Värmland och fann till slut en kvinna i Sunne – nu avliden – som kom att bli avgörande:

– Och hon var ett fantastiskt vittne med fotografiskt minne.

Det var mycket på grund av hennes vittnesmål, säger Nils Erik Åhmansson, som "Lena-mannen" återigen kunde häktas misstänkt för mordet.

Glömde hammaren

Kvinnan hade tidigare varit guldsmedslärling.

Nu jobbade hon i en helt annan bransch och det visade sig att hon glömt sin guldsmedshammare i "Lena-mannens" skåpbil när han gjort en leverans till henne.

"Lena-mannen" hade alltså haft tillgång till mordvapnet – om kvinnan mindes rätt.

Åklagaren ansåg nu att bevisningen räckte: han åtalade "Lena-mannen" för mord.

Fälld och friad

Tingsrätten dömde honom till tio års internering för mord.

Han nekade till brott och överklagade.

Och hovrätten ansåg inte att bevisningen och kvinnans vittnesmål räckte som bevisning.

"Lena-mannen" friades med två röster mot en.

Så småningom fick han ett skadestånd för sin tid som häktad på över 100 000 kronor.

"Överger mig aldrig"

Mordet preskriberades efter 25 år, 1997, utan att någon misstänkt dömts.

NIls Erik Åhmansson tänker fortfarande på utredningen:

– Det är något som aldrig överger mig, säger han.

Och många gånger kretsar hans tankar kring vilka tekniska möjligheter det hade funnits att lösa mordet nu:

– Ja, oj, oj,oj. I dag hade det varit ganska lätt uppklarat, tror jag.

Hade ni några tankar på att återuppta förundersökningen när "Lena-mannen" friades?

– Vi försökte få resning i målet, men fick inte det. Hade nya omständigheter kommit fram hade han kunnat åtalas igen. Och om saker och ting pekat i en annan riktning hade vi varit skyldiga den misstänkte att gå vidare. Men det fanns inget.