På regeringssammanträdet i torsdags beslöts att Trafikverket skall upphandlas nattågstrafik från Sverige till kontinenten. Detta trots att samma Trafikverk i en utredning i våras i praktiken totalsågade idén som näst intill omöjlig och därtill oerhört dyr och krånglig.
Den rödgröna regeringen har dock inte lyssnat på det örat, utan vill i stället gå vidare med den har vansinniga tanken, och det till det facila priset av 400 miljoner kronor. Förhoppningen är att komma i gång med nattågen, som skall gå från Stockholm till Hamburg, och från Malmö till Bryssel, runt 2022-23. Den som lever får se, men detta är inget än sedvanlig grön symbolpolitik.
Problemen är många, och det främsta är att ingen egentligen efterfrågar några nattåg. Ja, det skulle vara några rödgröna politiker och tjänstemän i Bryssel som med gott klimatsamvete vill kunna resa hem till Sverige emellanåt då. I dag stannar de flesta kvar just på grund av att de inte vill flyga, och missar då förstås den inte oviktiga kontakten med sina väljare. Men skall vi verkligen subventionera deras dåliga samveten med skattepengar?
De praktiska hindren är i det närmaste oöverstigliga. Spårkapaciteten är ytterst begränsad och någon önskan om att få några nya svenska nattåg att trängas på rälsen där nere finns inte. Det tyska transportministeriet säger definitivt nej till trafikplikt för svenska nattåg. Därför nödgades regeringen besluta om att direktupphandlingen (alltså subventionen) bara skall gälla till den dansk-tyska gränsen. Vad som händer sedan är en öppen fråga. Det är osäkert om det går med vanlig kommersiell upphandling. Trafikverket menar också att en upphandling som följer EU:s regelverk knappast låter sig göras.
På grund av den begränsade kapaciteten, särskilt vid attraktiva tider då nattåg förväntas anlända eller avgå, gör att tågen förmodligen får ankomma till mer avsides belägna stationer. Sedan får resenärerna försöka trixa sig fram till sin verkliga destination med lokaltåg, buss eller taxi. Ett antal tågbyten lär det också bli frågan om, och hur bekvämt kan det vara mitt i natten vid till exempel en gränsstation?
De europeiska järnvägssystemen är knappast harmoniserade med varandra, vilket lägger ytterligare hinder i vägen. Lok, vagnar och personal kommer att behöva bytas vid varje gräns. Signalsystemen är olika, och det finns krav på att personalen skall kunna det aktuella landets språk. Fackliga krav om arbetstider och vila i det egna hemmet försvårar också. Bara att lösa logistiken mellan kanske fyra länder blir svårt.
Trafikverket konstaterar krasst i sin utredning från april att nattåg till kontinenten skulle bli en stor förlustaffär. Efterfrågan är låg, och dessutom varierar den över året och mellan veckodagar. Höga drifts- och kapitalkostnader med få platser per vagn gör att det inte blir någon lönsamhet.
Allt detta är regeringen medveten om. Det framgår av deras eget pressmeddelande. Men ändå väljer de att gå vidare. Det är rent bisarrt, men snarare legio när det gäller den här regeringens symbolpolitik. Om kartan inte stämmer överens med verkligheten så desto värre för verkligheten. För på kartan så kan man ju dra de där spåren och tuffa på med de där tågen.