Min barndoms sagovärld låg i ett ständigt skimmer av röken från milan. Det luktade troll i smedjan, uppvärmt lin och ännu varmare nävgröt och sammanhållning.
Det färgade ullgarnet vid sjön blev min regnbåge och alla platsens söta prinsar busade runt i randiga skjortor och svart mössa. Sommar efter sommar, som lite blyg och knubbig flicka, med morfar Arne eller mormor Maja inom hållahandavstånd fick jag vara med på Gammelvalaveckan.
Jag sa inte mycket, men jag betraktade desto mer. Hästarna som drog postdiligensen var magiska enhörningar som gärna åt upp polkagrisarna i min karamellstrut. Den pustande och frustande ångmaskinen var sagans drake och slagtröskan blev bakgrundstakten till min modesta prestation i linbastun. Klengåsen fastande i gommen och stannade kvar där tills jag lärde mig att tycka om den och på postkontoret satt finfolket och stämplade det vykort jag årligen skickade till min brevkompis från Oslo. Äventyret med sina stamp, rop, muanden och skratt var överallt och lilla jag ingick i det.
Det finns händelser i barndomen som definierar vem man blir som vuxen. Somrarna på Skutboudden är definitivt en av bovarna i mitt personliga vildhjärtadrama. Jag fick se min mormor kliva ur sin annars så tillbakadragna husmodersroll och halta upp på scenen inför en massa okänt folk och spela Matilda i Frödingsspelet. Jag häpnade. Hur vågade hon? Det var fantastiskt. Jag fick se morfar sätta på sig filthatten och gå från att vara en bister svetsknegare till att bli en kolare av rang som skrattade stort, hela veckan lång.
I linbastun placerades jag mellan diverse tanter som började veckan som fromma små lamm, men ju mer blånor som kilade sig in mellan klädena desto fräckare blev de i käften. Själv sa jag inte ett enda halvsnuskigt ord, men öronen var stora som hos en ökenräv.
Jag lärde mig något om tid när jag såg tjäran rinna i sega, långsamma droppar ur de gamla törestubbarna. Bakom käftan som tioåring fick jag förklara för en tjugoåring från Stockholm om linets tillblivelse. Sådant driver iväg ett dåligt självförtroende. Sådant bygger värdighet.
Sammanhangen blev tydligare när jag fick se linstrået brytas, käftas, häcklas, spinnas,vävas och sys till något som låg i handelsboden och liknade mitt huckle. Blyg och försagd var jag, men jag registrerade allt. Tro inget annat. Jag lärde mig att det inte är så stor skillnad på folk och folk när linbastuns mästertant lyfte på förklädet inför självaste Tage Erlander och frågade: ” Vill du känn` på brögda mi?”
Men framför allt lärde jag mig något om gemenskap när halva bygden tog sig ur sina stugor och oavsett ålder eller yrke förvandlades till en enda vänlig, hjälpsam sort som tänkte med händerna och alltid var redo att hjälpa en försagd liten flicka. Än idag har jag svårt att lita på någon som inte har valkar i händerna eller vet hur man gör tunnbröd.
I år sitter jag på en ganska öde Skutboudde för att signera min nya bok och vart jag än tittar runt bland besökarna så är det inte värst mycket turister på plats. Gammelvala är inställt, men det är ändå gammelvalafolket som är där och deltar i de få och små event som trots allt går av stapeln. Dessa människor är verkligen ett folk att lita på även i de coronaste av tider. Sagan må vara inställd i år, men den är inte slut.