Replik: Skydda kvarvarande nyckelbiotoper

Utgångspunkten, att rädda det som finns kvar av nyckelbiotoper och annan särskilt skyddsvärd skog, har kommit i skymundan, skriver Torbjörn Nilsson.

Svar till Karin Perers med flera (NWT 7/7).

Skogsbruket är, både nu och framöver, en viktig källa till förnybara råvaror som vi behöver. Samtidigt är skogsbruket, genom att det blivit så pass heltäckande i landskapet, den hotfaktor som gör att flest arter riskerar att försvinna från vårt land. Skogsbruket orsakar brist på livsmiljöer för många arter som behöver gammal skog, gamla träd, grova träd eller död ved av olika trädslag.

Därför är det välkommet att Karin Perers, Urban Larsson och Anders Bengtsson (NWT 7/7) efterlyser en konstruktiv diskussion om hur mycket mark som ska undantas från skogsbruk. En viktig utgångspunkt för en sådan diskussion är underlagen för de svenska miljömålen. Och i diskussionen bör vi även försöka hitta sätt att säkerställa långsiktighet i skogsägarnas egna avsättningar.

Inför de första miljömålsbesluten lät dåvarande miljövårdsberedningen ta fram bedömningar av hur mycket skog som behöver skyddas för att långsiktigt bevara mångfalden av skogslevande arter i vårt land. Bedömningen blev att av den produktiva skogsmarken nedanför det fjällnära området (PSNF) behöver totalt 10 procent undantas från skogsbruk (8,4-16 procent i olika landsändar).

Ett annat centralt budskap i bedömningen var att i närtid är det viktigt att bevara de skogar som ännu har kvar höga naturvärden (nyckelbiotoper m m). Riksdagens första delmål för skydd av skog sattes just med utgångspunkten att det statliga skyddet, tillsammans med skogsägarnas egna avsättningar, skulle räcka för att skydda de skogarna.

Tyvärr har fokus därefter mest legat på att siffermässigt uppnå de arealer som ingick i delmålet och det senare etappmålet. Utgångspunkten, att rädda det som finns kvar av nyckelbiotoper och annan särskilt skyddsvärd skog, har kommit i skymundan. Likaså har det långsiktiga behovet att skydda 10 procent av PSNF – som även skulle omfatta marker där naturvärden restaureras – kommit i skymundan.

En annan viktig utgångspunkt är att Sverige i internationella avtal lovat att skydda minst 17 procent av varje naturtyp på land. Det ska vara ett representativt urval, så det måste rimligen gälla även för produktiv skogsmark.

2018 var 6 procent av den produktiva skogsmarken undantagen från skogsbruk genom formellt skydd. Av PSNF var det 3,4 procent. Därutöver kan även skogsägarnas egna avsättningar göra stor naturvårdsnytta, förutsatt att de blir långsiktiga. Än så länge finns dock inget sätt att säkerställa t ex att sådana avsättningar består vid ägarbyten.

Jag håller också med Perers med flera om behovet av att skyddade områden sköts så att naturvärdena består eller förstärks. Skydd bör inte som regel innebära total orördhet. Eftersom vi inte kan eller vill ha bränder och översvämningar i naturlig omfattning i landskapet, samt på grund av hårt älgbete på tall och lövträd, så ökar granen i många trakter på bekostnad av andra trädslag, även i skyddade områden. Utan naturvårdsskötsel blir detta så småningom ett hot mot arter som inte tål skogsbruk men som behöver tall eller lövträd.

Att jämföra hur olika länder redovisar sin skyddade natur, som Perers med flera också tar upp, kanske är intressant ur andra synvinklar, men har ingen direkt inverkan på hur mycket skog vi bör undanta från skogsbruk. Det viktigaste är att vi undantar tillräckligt mycket, inklusive de skogar som ännu har kvar höga naturvärden, för att rädda den del av Jordens biologiska mångfald som hör hemma i vårt land – samtidigt som vi bedriver ett hänsynsfullt skogsbruk på merparten av den produktiva skogsmarken.

Torbjörn Nilsson (MP)

Partistyrelseledamot

Ulvsby