Värmlands överklass är hetast just nu

Krönikor
PUBLICERAD:
Lasse Anrell är en av Sveriges mest omtyckta krönikörer.
Hetast just nu i deckarvärlden:
Den gräsliga överklassen i Karlstad.
I allmänhet – och på Hammarö i synnerhet.

I Värmland begås uppenbarligen de allra mest spännande brotten i Sverige just nu.

Det är faktiskt sant; sommarens litterära trend är utan tvekan den djupa fascinationen för värmländsk överklass. Just nu är värmlänningarna till och med värre än Djursholms förtappade nyrikingar som länge fascinerade deckarförfattarna mest.

Vad säger ni – är det rimligt att tro att på Hammarö bor det en massa elaka snobbar som har lika mycket snabba cash i bakfickan som de har brist på respekt för medmänniskor i framfickan?

Om det vet jag inget.

Inget annat än att en massa nobla människor bor där. Människor som styr den här tidningen – och människor som Lars Lerin som styr hela universum.

Men tydligen också en massa gangsters och psykopater som styrs av sin girighet och elakhet.

Första exemplet som jag skrev om tidigare i sommar var nya Karlstaddeckaren ”Det sista livet” av författarparet Peter Mohlin och Peter Nyström.

Nu har det kommit en bok till.

Det är succéförfattaren Lina Bengtsdotter från Gullspång och Djursholm (!) som just släppt sin tredje kriminalroman och den här gången är handlingen flyttad från Gullspång till Karlstad och Kristinehamn.

I Gullspång har hon mest skildrat nåt slags white trash som levt på den yttersta gränsen – jagade av den också lätt trashiga polisen Charlie Lager. Det har varit mycket bra böcker.

Nu får hon ett fall i Karlstad när ett barn försvunnit. Hon skildrar en hypervit och ännu mera hyperrik överklass som lever med sina dolda tillgångar och hemligheter bland svartstäderskor och vita men röriga familjekonstellationer. Mycket klasskamp och klasskramp.

I ”Det sista livet” var det klädesföretaget som skulle kunna varit ett litet Dagmar eller nåt av alla herrklädeskedjor för juniorer med basen i Karlstad som skildrades – naket och brutalt. Tydligen är rika människor snåla. Och giriga. Varken mer eller mindre. Ju rikare, desto känslokallare. Alla fall i Värmland.

Här i ”Beatrice” är det ännu tydligare. Ett par Värmlandsgrabbar som är duktiga på datorer gör affärer i Moskva och säljer sin plattform för miljarder och flyttar hem med trasiga familjeförhållanden och kompisrelationer. Det är obehagligt realistiskt skildrat hur pengar förändrar allt; på gott och ont.

I Karlstad mest ont, kanske…

En man skjuter sig i skogen. Var? I Väse förstås. Jag blir ju ändå lite rörd när jag läser det, På mammas gata, praktiskt taget, utspelar sig ett drama av biblisk karaktär.

Om det nu fanns några gator i morsans Väse. Jag vet inte riktigt.

Lina Bengtsdotter har järnkoll på ungdomars psykiska ohälsa och på snobbars behov av att bygga kulisser av duglighet. Stundtals är det här stor läsning om verkligheten i samhällets utkanter 2020.

Hennes två första deckare om Charlie Lager har blivit stora framgångar i Sverige och i hela världen.

Veckans TV

Mycket Värmland: Anders Lundins sätt att tolka Gunde Johansson hos Lotta på Liseberg fick mig att längta tillbaka till mitt gamla yrke som tarvlig nöjesrecensent. Eric Saades version av Sven-Ingvars nationalepos ”Två mörka ögon” blev ju däremot en hypermodern styrkedemonstration.

Jag var på en författarkväll i Karlstad för några år sen då hon var med som färsk debutant och då berättade hon i en paus historien om hur hon som ung mamma tog med sig sin unge på det kommunala badhuset i England en dag och kom i samspråk med några andra mammor och de pratade om vardagliga saker och nån frågade vad hennes man jobbade med och då svarade Lina som den mest rimliga saken i världen att han spelade fotboll.

–Var? frågade mammorna.

–I Premier League, svarade Lina.

Hoppsan, tänkte alla och sen tänkte de kanske att det här sannolikt var den enda fotbollsfrun i åtminstone Newcastle United som varken hade silikonbröst eller egen pool i sin slottsträdgård.

Hennes böcker är grandiosa skildringar av svenskt småstadsliv och nu också av det svinrika Karlstadlivet.

* * *

Vem hon hade barn med?

Tja, nån fotbollspelare från Hova, vill jag minnas, som numera väl mest är känd som han, den där… ja han som var gift med Lina Bengtsdotter.

Eller ja, lite är han väl också känd för sina roliga pagefrisyrer på 90-talet…

* * *

Eller ja, jag vet ju vem Lina Bengtsdotter var gift med. Andreas Andersson från Hova. Snabb, teknisk, briljant. Landslagsman. En gång var jag snabbare ändå, när jag väcktes en natt 1997 vid 02.40 och avkrävdes en krönika om att Andreas skulle bli proffs i Milan.

–Du har 20 minuter på dej – ööööka! röt min chef.

Nyheten skulle avslöjas dagen efter av Milan. Vi var först med den.

20 minuter senare levererade jag en krönika i halvt medvetslöst tillstånd. ”Falukorv och champagne” blev rubriken. Obegripligt hyfsad, om jag får säga det själv. Jag jämförde Andreas med Hovas andra store man Stikkan Andersson.

–Bra vinkel, sa nån.

–Obegriplig vinkel, sa nån annan.

–Zzzzz, svarade jag.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.