• idag
    24 sep
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    25 sep
    15°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      2.7 mm
  • lördag
    26 sep
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    27 sep
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Låt jättarna i skogen vittna

Signerat
PUBLICERAD:
En gammal ek blev synonymt med välstånd, till den grad att sparbankerna tog den som symbol, skriver Edvard Hollertz.
Foto: Björn Larsson Ask / SvD / TT
Förlusten är mer än ekonomisk. Den slår direkt mot ägandets drivkraft att utveckla ett stycke av jorden efter eget huvud, skriver Edvard Hollertz.

Det finns jättar i skogen. Mytiska träd som står rotade sedan hedenhös. Vissa känner vi till och med vid namn. Som Kvilleken, i Astrid Lindgrens småländska landskap runt Vimmerby. Den har betraktat människorna i över 1000 år. Och nästan lika gammal sägs den värmländska Kammerudseken, utanför Kil, vara. Eller östgötska Lagnebrunnaeken, i Boxholm. Andra jättar är omtalade för sitt blotta antal. Som eklandskapen utanför Linköping, Karlskrona och på Visingsö.

Att alla dessa jätteträd finns kvar i landskapet är ett uttryck för människans omsorg om landskapet. Det är levande vittnesmål om att människorna som har bott och brukat en plats har vårdat den – långt innan det fanns statliga naturvårdsprogram.

Särskilt i dag är det en viktig påminnelse som de stora träden ger med sin blotta närvaro. Nu sätter sig allt mer en föreställning om att staten är en förutsättning för bevarandet av den svenska naturens finaste miljöer.

Privata markägare har i århundraden skapat och vårdat de naturmiljöer som nu prisas för sin skönhet och artrikedom. Det kan vara svampskogen eller promenadvägen. Eller gårdarnas mäktiga vårdträd. Men nu anses inte längre markägare vara lämpliga som naturbrukare. Genom en mängd politiskt initierade naturvårds- och miljösatsningar inskränks äganderätten för den som har marker med hög biologisk mångfald, vilket stora gamla träd brukar vara en garant för.

Skogens jättar sätts under statlig förmyndare. Och oavsett om ett område blir klassat som naturreservat, Natura 2000-område, nyckelbiotop eller får någon annan skyddsform innebär det i regel samma sak – äganderätten blir mer eller mindre begränsad. I värsta fall riskerar markägaren i processen en kännbar ekonomisk förlust, eftersom staten i hanteringen av nyckelbiotoper och artskyddsförordningen har visat en ovilja att ersätta enskilda för intrånget.

En möjligen underskattad laddning i naturvårdspolitiken är vad det innebär för en markägare att förlora kontroll och beslutanderätt över sin jord eller skog. Förlusten är mer än ekonomisk. Den slår direkt mot ägandets drivkraft att utveckla ett stycke av jorden efter eget huvud. Och att markägare värdesätter att vara herrar på den egna täppan bär jätteekarnas historia vittnesmål om.

År 1558 utgick påbud att all ek på krono- och skattejord var förbehållen Kronan, för skeppsbyggnad. Men de statliga virkesekarna försämrade växtligheten och skuggade grödorna för bönderna. Det gjorde träden hatade. Så när eken till slut fick friköpas av bönderna under första hälften av 1800-talet höggs många ner, inte minst eftersom träden var symboler för förtryck. Med tiden ändrades dock inställningen till eken, som började vårdas allt mer ömt. En gammal ek blev synonymt med välstånd, till den grad att sparbankerna tog den som symbol.

Nu riskerar dock samma misstag att återupprepas. Politiken gör återigen ekar, askar, tallar och andra jätteträd, till symboler för ofrihet genom naturvårdsprogram som inskränker äganderätten. Jättarna i skogen har blivit farliga igen.

Edvard Hollertz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.