Var inte naiva om Kina

Ledare
PUBLICERAD:
Ambassadören frias av tingsrätten.
Foto: Christine Olsson/TT
I fredags kom den friande domen mot Sveriges före detta ambassadör i Peking, Anna Lindstedt. Enligt tingsrätten har hon inte gått utanför sina befogenheter när hon arrangerade ett möte mellan kinesiska affärsmän och den fängslade Gui Minhais dotter Angela Gui.

Det må vara hänt, såsom lagen är skriven. Egenmäktighet i förhandling med främmande makt är faktiskt ett lagrum som aldrig prövats rättsligt förut. Domstolen konstaterar att en ambassadör få anses ha vid befogenhet att företräda Sverige gentemot det land som man är sändebud i. Och visst, något annat skulle förmodligen göra uppdraget tämligen ogörligt. Men ett agerade behöver ju inte vara lämpligt för det.

Att kalla dottern till en politisk fånge till ett möte med affärsmän från det berörda landet behöver inte i sig vara olämpligt. Det beror ju på omständigheterna. Problemet är att omständigheterna i det här fallet gör det olämpligt. Det visas inte minst av Angela Guis vittnesmål om att hon utsattes för påtryckningar för att få henne att sluta kritisera Kina.

De här kinesiska affärsmännen må ha varit affärsmän, men kan inte bedömas som fria och oberoende agenter utan snarare representanter för Peking. Det är helt enkelt på det viset som Kommunistregimen där fungerar. Att tro något annat är bara aningslöst. I strikt formell mening har domstolen rätt när den säger att de inte hade något uttryckligt uppdrag från främmande makt, men alla förstår ju vad det rörde sig om, även om det inte går att komma åt juridiskt.

Men bara för att den juridiska biten är avklarad – såvida det inte sker ett överklagande, och efter att domen vunnit laga kraft – så är inte den politiska det. För hela den här affären reser många frågetecken. Domstolsförhandlingarna skedde bakom lyckta dörrar, så det är svårt att veta vad representanterna för utrikesdepartementet har sagt. Men det måste ha funnits en anledning till varför UD tog sin hand från sin egen ambassadör.

Moderatledaren Ulf Kristersson reser nu frågan, i ett inlägg på Facebook; om det inte är hög tid för att nu sjösätta en Gui Minhai-kommission, något det redan finns majoritet för. Nu tycks det ständiga svaret på diverse problem alltid vara att tillsätta olika kommissioner, vilket kanske tyder på att de normala granskningsförfarandena lämnar en del övrigt att önska. Det är ju olyckligt i sig.

Men oavsett hur det görs så finns det saker att bena ut även om UD lär hänvisa till diplomatisk sekretess och hänsyn till "den tysta diplomatin". Nu verkar ju den där tysta diplomatin inte ha hjälpt särskilt mycket. Gui Minhai är fortfarande fängslad, och Dawit Isaaks öde i Eritrea är heller inte obekant. Vissa regimer tycks notoriskt opåverkbara av "tyst diplomati".

Vad har regeringen egentligen gjort? Hur egenmäktig var Anna Lindstedt egentligen? Vad hade hon fått för instruktioner från UD? Vilken var anledningen till att man tog sin hand från henne? Hon fick tydligen redan i maj 2018 veta att man var missnöjd med hennes och inte ville ha kvar henne i Peking. Ändå satt hon kvar till januari 2019. Hur gick det till när Gui Minhai kidnappades en andra gång, under en tågresa i Kina med svenska diplomater?

Kan det vara så enkelt som att det är svensk naivitet mot Kina och klumpighet lagt hinder i vägen?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.