Vem kunde ana att en tur till de klassiska räkmackorna i Värmskog skulle börja med en vilsen färd till Sliperiet i Borgvik och sluta med en räkpremiär med livet som insats?
Inte vi på NWT i alla fall.
När vi svänger av från Grums, fotograf-Tommy och jag, är siktet inställt på Värmskogs café. Gård efter gård breder ut sig utefter den krokiga vägen och efter att ha utbrustit "Titta, så fina hästar!" gång på gång konstaterar vi att vi måste ha missat avfarten mot Värmskog. Lätt hänt.
Vi hamnar i en miljö som påminner om att kliva rakt in i en Astrid Lindgren-film. Borgvik, med sina stenhus, vattenfall och lummiga gräshagar. När vi passerar Sliperiet står en man i en fleecejacka, snickarbyxor och ordentlig prilla under läppen och snickrar ihop sin nya uteservering. Mannen är Sliperiets ägare och artisten Oscar Magnusson, son till Sven-Erik Magnusson.
Han förklarar att det är stora kontraster ute i sitt smultronställe Borgvik, jämfört med livet som artist. Bara för några dagar sedan gästade han Nyhetsmorgon i TV4.
– Jag brukar likna mig vid Stråholmaren i Sällskapsresan, han med keps som vispar glass med båtmotor, säger han samtidigt som han mäter så träställningarna blir raka med ett vattenpass.
Beundrare efter beundrare kommer fram och ber om autograf eller bild med honom. Han ställer upp lika ödmjukt varje gång.
Inne i konsthallen visar Oscars syster Johanna Magnusson oss runt. Den är full av svartvita fotografier, bland annat av fotografen Anders Petersen.
Uppe i restaurangen, Sliperiet Gastronomi, har kökschefen Niklas Pettersson fullt upp. Pandemin har slagit hårt mot verksamheten, men han ser ljust på framtiden inom branschen.
– Kunder kommer uppskatta det mer, och inte gå ut för att äta bara för att. Det kommer bli en förändring inom restaurangbranschen, och de som är bra på service kommer att klara sig. Nu kan man inte vara arrogant.
Samtidigt hyllar han sin personal.
– De har stannat kvar och väntat. Det känns bra att jag har en bra trupp, säger Niklas Pettersson.
Värmskogs framgångssaga
Väl ute på den kringliga vägen igen går det inte att missa när man närmar sig Värmskogs café. Bil efter bil vallfärdar mot räkmackehaket, och på den överfulla parkeringen har man till och med börjat parkera på gräsmattan. Om man bortser från avståndet mellan borden och mellan besökarna i den långa kön kan man knappt ana att det pågår en pandemi i världen.
– Vi var rädda för att vi inte kunde ha öppet i år, säger Cattis Sundling, delägare av kaféet.
När hon kommer ut från köket berättar hon att hon är tacksam över att få en liten paus från arbetspasset. Majonnäsfläckarna på tröjan avslöjar att det är hektiskt.
– Vi öppnade bara några dagar innan restriktionerna om 50 personer kom. Vi var livrädda – kommer någon komma, hur gör vi med personalen? Tänk om en i personalen blir sjuk och så är plötsligt hela styrkan sjuk? Jag trodde jag skulle behöva säga upp mitt boende och flytta hem till mamma, säger hon.
Men nu är räkmackekaféet i full gång och likt tidigare år vågar personalen sikta på ännu ett försäljningsrekord. I år finns till och med möjligheten att köpa räkmackan som take-away, för de som inte har möjligheten att stanna kvar på plats.
Värmskogs café måste kunna klassas som en framgångssaga?
– Ja, det kan det nog. Framgången beror nog på att vi inte kan vara företagare, utan vi tänker som kunden. Vi kunde ju ingenting i början utan fick pröva oss fram, säger Cattis Sundling.
Räkkaféet har funnits sedan 90-talet, och sedan nio år tillbaka drivs det av Cattis Sundling tillsammans med Annelie Johansson.
– Jag hade tänkt börja plugga men så fick jag frågan av min före detta svärmor om vi skulle ta över tillsammans. Jag tröttnar aldrig på det här, och det är därför jag fortfarande är kvar, säger Cattis Sundling.
Besökarna tycks inte heller tröttna på räkmackor, och Cattis Sundling spår att kaféet kommer kunna hålla igång en lång tid framöver.
– Men jag känner att jag måste göra något annat också. Så nu ska jag göra det jag skulle göra för nio år sedan, nämligen utbilda mig till polis. Men jag kommer köra vidare med min kollega Annelie här också.
Räkpremiär
När Cattis Sundling får höra att jag, reporter-Sanna, aldrig har ätit räkor tappar hon hakan.
Nej, jag har alltså aldrig ätit räkor. Sanningen är den att jag är livrädd för att smaka på sådant som en gång har levt under vattenytan. Varför vet jag inte, för rädd för vatten är jag inte. Jag är liksom fortfarande den där som helst drar på mig ett cyklop och leker delfin när det nalkas bad.
Cattis Sundling hoppar upp för trappan in till personalrummet och blir borta en stund. Strax kommer hon ut med den ikoniska räkmackan som sätter Värmskog på kartan och jag förstår vad som väntar. Nu kommer jag inte undan längre.
Men Cattis Sundling säger att hon förstår mig. Hon berättar en historia om en 90-årig kvinna som heller aldrig hade ätit räkor innan, och som debut slängde i sig den största av de största räkmackor. Dagen därpå fördes hon med ilfart i ambulans till akuten efter en kraftig allergisk reaktion.
Kvinnan klarade sig, men jag stelnar till, inser vilket öde jag kommer gå till mötes. I ambulansen ska vi förenas, jag och den 90-åriga kvinnan.
Tveksamt nyper jag tag i en av de många räkor på tallriken och stoppar i munnen. Tuggar och tuggar. Den smakade inte så äckligt. Mest salt. Vilket antiklimax.
Var det farligt att äta något från vattnet? Nej. Kommer jag göra det igen? Räk-na inte med det. Allergisk var jag inte heller, tydligen.