Unga ugglor såg livets första ljus

I den bruna holken i skogskanten föddes i mitten av april två kattuggleungar.

Innan dess hade de kritvita äggen ruvats troget och diskret i en månad.

Att modigt våga klättra upp på trappstegen till holkens stora hål och kika ut och upptäcka världen för första gången måste vara en sensationell upplevelse för en kattuggleunge. Även att sitta där i ljuset och spana och förundras över en förbiflygande fjäril eller en stare som letar mask på ängen var naturligtvis något helt nytt.

Men innan de var stora nog att titta ut har de på dagen legat och dåsat i väntan på nattamat i den stundtals varma barnkammaren byggd av råspont. För det mesta var det nyfångad sork som erbjöds de små liven varje natt.

Kattugglan har ett utmärkt mörkerseende och kan med lätthet hitta en mörkt byte på dunkelt underlag mitt i svartaste natten. Skulle det av någon anledning bli svårjagat tar ugglan hjälp av sin suveräna hörsel. Kombinationen av stora och skarpa ögon och öron som hör i stereo och ljudlös flykt är överlägsna hjälpmedel. Då är det ingen smågnagare som slinker undan.

Sitter och ugglar på dagen

Ugglorna vänder på dygnet. På dagarna när solen dränker markerna vill de gärna sitta och vila med kisande ögon på någon skuggig plats och invänta mörkret. Då vaknar jaktinstinkten.

Kattugglan kunde lika gärna heta nattuggla eftersom den är verksam under dygnets mörka tid. Därför är det svårt att ha bra koll på ugglornas förehavanden. De finns men märks inte. Men det händer att de hoar även på dagen, speciellt när ungarna har blivit stora och är ensamma i holken. När det börjar bli trångt i barnkammaren ses oftare någon av föräldrarna sitta i hålet även under dygnets ljusa timmar.

Kattugglan är en av de vanligaste ugglearterna i Sverige. Cirka 18 000 par beräknas häcka, främst i den södra halvan av landet. I Värmland uppskattas antalet par till 400. Ungefär lika många i Dalsland, i Dalarna lite färre. Flest finns i Smålands blandskogar. Populationen är sedan många år ganska stabil.

Väljer boplats tidigt

Ugglorna utser redan på senhösten vilken boplats de ska häcka i på våren. Under mörka vintern märks ugglorna inte alls, inga hoanden eller rörelser. Det enda som fram i mars avslöjar att det är häckning på gång är goda indicier. De bästa tecknen på liv i holken är först och främst de nattliga och återkommande hoanden och andra läten i holkens omgivningar, både från hanen och honan. Ett annat bra tecken är de små dunresterna på kanterna av ingångshålet, speciellt när nya dun upptäcks.

Sen är det bara att tålmodigt vänta på en uggla som sitter i hålet och tittar ut.

Nästa vår är de förhoppningsvis tillbaka i skogskantens brunlaserade holk.