Enkvist: Unesco är dyrt och allt mer irrelevant

Signerat
PUBLICERAD:
Unesco är dyrt och allt mer irrelevant. I internationell debatt om utbildningspolitik lyser Unesco med sin frånvaro, skriver Inger Enkvist.
Foto: Christophe Ena/AP
Unesco verkar tro att unga kan ”få” utbildning som en rättighet, medan OECD inser att elever måste anstränga sig, skriver Inger Enkvist.

Sverige är en av världens mest entusiastiska bidragsgivare till FN och dess specialorganisationer, och alla mellanstadiebarn får lära sig att FN är något odiskutabelt gott. Ändå vet vi, bland annat sedan Inga-Britt Ahlenius slog larm för några år sedan, att organisationen är gravt dysfunktionell. Tillsättningar sker efter politisk kompromiss snarare än merit. Coronaepidemin har aktualiserat frågan hur Världshälsoorganisationen WHO i Genève fungerar, ett FN-organ som entusiastiskt har stöttat Kina. Använder FN och WHO våra skattepengar väl? Dessutom betalar vi till Unesco, och också i det fallet finns frågor.

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, har sitt säte i Paris och domineras numerärt som alla FN-församlingar av länder från Afrika och Asien med varierande grad av demokratisk tradition. Sedan sitt grundande har Unesco företrätt en multikulturell relativistisk ideologi, som är själva motsatsen till en vetenskaplig attityd. Det utmärkande för Unescos många konventioner är att man glatt säger emot sig själv.

Unesco står bakom en utmärkt rekommendation om akademisk frihet från 1997, men alla rekommendationer är inte bra. År 1989 lanserades barnkonventionen, som kräver att unga upp till 18 år ska anses vara barn i lagens mening, även om de begått många och allvarliga brott. Skola, polis och socialtjänst i Sverige har fått ökande svårigheter att hantera unga på glid.

År 1996 antog Unesco Salamancadeklarationen, som kräver ”inkludering” i reguljär undervisning av unga med olika typer av inlärnings- och uppförandesvårigheter. Deklarationen har bidragit till dagens svårigheter att få arbetsro i svenska klassrum.

”Konventionen för skydd för och främjande av mångfalden i kulturyttringar” trädde i kraft 2007 och är lika motsägelsefull som allt annat. Sverige har problem med integration av nyanlända, men har undertecknat det här fördraget som strävar efter motsatsen.

Den senaste deklarationen 2015 från Incheon i Sydkorea säger att år 2030 ska utbildning vara inkluderande, rättvis, hållbar och återkommande under hela livet. Dokumentet kallas Agenda 2030. Det är ett typiskt Unescodokument, fullt av politiska slagord. Allt ska vara gratis, obligatoriskt och av hög kvalitet. Sverige är ett av många utvecklade länder med erfarenhet av att rättighet för alla till utbildning inte automatiskt producerar goda studieresultat.

Unesco är dyrt och allt mer irrelevant. I internationell debatt om utbildningspolitik lyser Unesco med sin frånvaro. Istället citeras oupphörligt en annan organisation i Paris, OECD, och deras Pisa-studier, som jämför studieresultaten hos 15-åringar. Pisa visar att rättigheter inte betyder speciellt mycket, om studiemiljön inte lockar elever att göra sitt bästa. De principer Unesco förespråkar bidrar tvärt om till att tidigare goda utbildningsländer nu har problem. Unesco verkar tro att unga kan ”få” utbildning som en rättighet, medan OECD inser att elever måste anstränga sig.

Kort sagt: Används våra skattepengar väl av FN och dess underavdelningar? Om inte, bör vi ompröva våra bidrag och börja med Unesco. (SNB)

Inger Enkvist

Professor emerita i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.