Att samtalen om en ny migrationspolitik mellan Socialdemokraterna och de borgerliga sprack kanske inte enbart berodde på att S ville hålla sams med Miljöpartiet.
Det akuta hotet om en regeringskris om Socialdemokraterna hade gått vidare med att formulera en stramare och mer realistisk migrationspolitik med Moderaterna och Kristdemokraterna var det som i förstone fick S att backa. Miljöpartiet hade gjort klart att de inte skulle acceptera att vara dörrmatta än en gång. Som det maktparti S framför allt är så valde de att ta itu med det omedelbara hotet mot sin maktställning. Att de på sikt gröper ur sitt väljarstöd ännu mer får bli en senare fråga.
Men det finns fler bottnar i det socialdemokratiska agerandet. Det var inte så att ett enat socialdemokratiskt parti stod bakom försöken att nå en bred överenskommelse över blockgränsen. Partiet har en stor intern falang som faktiskt också tycker att en generös migrationspolitik är rätt och riktig. De är kanske inte i majoritet – och de är definitivt inte i majoritet bland S-väljarna – men de är tillräckligt många och tillräckligt högljudda för att det inte skall gå att strunta i dem. De är heller inte lika lätta att köra över som miljöpartisterna.
Kraften hos dessa syntes i en debattartikel i Aftonbladet (4/7), betitlad "Sverige ska vara en humanitär stormakt", som undertecknats av 233 socialdemokrater från hela landet, från olika arbetarekommuner och föreningar. Bland dessa återfinns också gamla tunga namn som Pierre Schori, Carl Tham, Margareta Winberg och Marita Ulvskog, liksom företrädare för olika sidoorganisationer som Tro och solidaritet och S-kvinnor. Från Värmland skrev bland andra Daniel Schützer (Årjäng), Björn Samuelsson (Karlstad) och Yvonne Broberg (Torsby) under.
Förr i världen kunde det gå att lita på att S var ett pragmatiskt parti som faktiskt tog hänsyn till de gränser som verkligheten sätter för politiken. Då gick det också att nå breda överenskommelser med dem. Men den tiden är nu uppenbarligen förbi. Man har nu anammat så pass mycket identitetspolitik och andra vänsterflummiga idéer att partiet i stort kommit att internalisera dessa åsikter, åtminstone hos tillräckligt många ledande partiföreträdare för att det skall gå att bråka med dem.
Då spelar det ingen roll att partiets tankesmedja Tiden bara häromveckan presenterade ett förslag om en ny och mer realistisk migrationspolitik. Eller att det finns statsråd som faktiskt vill strama åt. Saken underlättas heller inte av man samregerar med Miljöpartiet, vilket stärkt den partiinterna opinionen.
Januariöverenskommelsen har också bidragit. I slutändan stod förhandlingarna inte med S mot de borgerliga, utan mellan Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna mot Moderaterna och Kristdemokraterna. Även Centern och Liberalerna hade svårt att förlika sig med en stramare politik. Så med en stor del av det egna partiet emot, liksom de övriga januaripartierna, är det inte så konstigt att migrationssamtalen brakade samman.
Lärdomen för den verkliga borgerliga oppositionen torde bli att det inte längre går att komma överens med Socialdemokraterna.