Provspelade hos Champions League-mästarna – sen slutade han med fotboll

Oskar Jansson hade allt som krävdes för att bli proffs i utlandet. Men fotbollsskorna och provspel hos Champions League-mästarna byttes plötsligt ut mot skiftarbete och ett liv utan fotboll.

Fotbolls-VM 1998. Fyra år tidigare hade Brasilien slagit Italien i finalen när mästerskapet gick i USA. Den här gången spelades turneringen i Frankrike, och i öppningsmatchen ställdes Brasilien mot Skottland. Brasilien vann matchen med 2–1 och i den brasilianska startelvan fanns en 21-årig Ronaldo, som kom från en debutsäsong med Inter där han hade sprutat in mål.

I Edane, en liten tätort strax utanför Arvika, satt bröderna John, 9, och Karl, 7, fastklistrade framför tv-apparaten. Mitt under pågående världsmästerskap föddes deras lillebror. För bröderna var namnet självklart.

Tre dagar efter Brasiliens öppningsmatch kom Martin Oskar Ronaldo Jansson till världen.

•••

Oskar möter mig i strumplästen och shorts på de stekheta stenplattorna. Kvarteret är stillsamt och det enda som hörs är vårfåglarna som har börjat söka sig tillbaka till nordligare trakter.

– Jag ska bara käka lite frukost, det är väl okej?

Fyra mackor och en stor burk kvarg tar Oskar med sig till uteplatsen, som ligger på en höjd med utsikt över Glafsfjorden och Sveriges innersta hamn. Något Arvika stoltserar med.

Oskars familj flyttade till Arvika från Edane när han var sju år. Det var också då Oskar gick med i ett organiserat lag för första gången. Innan dess hade han mest åtagit sig rollen som brödernas maskot. Om de inte använde honom som målvakt, fanns Oskar med i publiken under deras matcher.

De fixade en lägenhet nära Kamratgården. Sen fick jag en lön så jag överlevde. Den låg väl på typ nittontusen före skatt.

Att under den här tiden se Oskar utan en boll vid fötterna var sällsynt. Vart han än var på väg, om han så skulle till skolan eller var ute med hundarna, hade han sällskap av bollen. Hur klyschigt det än kan verka. Men det som skiljde Oskars uppväxt och fotbollsintresse från det stereotypiska, fotbollstokiga barnet – med drömmar om att en dag springa ut på Camp Nou eller Old Trafford – var hans ointresse att titta på fotboll.

– Det har aldrig funnits något sånt intresse. Jag har aldrig haft något favoritlag som jag drömt om att spela för.

Medan båda hans bröder hade nått Arvikas A-lag, som deras pappa också hade spelat för, fortsatte Oskar att ta stora kliv i pojklaget. Så pass stora kliv att telefonen började gå varm. Det första samtalet fick han efter Nike cup. En turnering för trettonåringar, som Oskar deltog i när han var tolv.

Personen som ringde var Fredrik Söderström, tidigare proffs i både Portugal och Spanien som nu hade sadlat om till agent. Han hade lagt märke till en tanig, blond pojke som han tyckte var "tämligen komplett och definitivt den typen av spelare som skulle kunna bli proffs i utlandet".

– Han sa att de vanligtvis inte tar kontakt med så unga spelare. Han ville mest göra min familj medveten om att han fanns och han skulle fortsätta hålla ögonen på mig.

Visste du att det var agenter på plats under turneringen?

– Nej. Jag visste knappt vad en agent var vid den tiden.

Nu är Oskar tillbaka i Arvika efter att ha varit på resande fot i Sydamerika med sina närmaste vänner. Veckan som kommer ska han byta skiftlag och lära sig köra truck på sågverket i Edane.

Han är 22 år och vet inte vad han vill göra med livet. Förra hösten hoppade han på en ingenjörsutbildning på Chalmers. Men det kändes inte rätt.

Fram till att han var 18 år hade fotboll varit meningen med livet. Han skulle bli fotbollsproffs. Det var bestämt. Tanken var att Oskar Jansson skulle bli skolad på samma institution som hade tagit Marcus Berg, Pontus Wernbloom, Sam Larsson och Benjamin Nygren ut i Europa. För våren 2014 skrev femtonårige Oskar på ett ungdomskontrakt med den allsvenska giganten IFK Göteborg.

Man har ju läst om akademispelare som tjänar ofantligt mycket pengar. Hur såg ditt kontrakt ut?

– De fixade en lägenhet nära Kamratgården. Sen fick jag en lön så jag överlevde. Den låg väl på typ nittontusen före skatt.

Han trivdes bra i Göteborg, fastän den första tiden i akademien var tuff. Att som nyinflyttad, och tre år yngre än de flesta i laget, komma in i gruppen var inte lätt.

Jag tränar nästan alltid själv. Det är ingen som orkar med mig på gymmet.

Men åldersskillnaden var inget problem på planen. Redan efter två–tre matcher hade han en gjuten plats i startelvan, och samtidigt som det pågick blev han kallad till P16-landslaget, med Roland Nilsson som förbundskapten. Nilsson, med 116 A-landskamper och över 200 matcher i den engelska högstaligan, tyckte Oskar var långt fram i sin utveckling och belönade honom med kaptensbindeln i ett flertal landskamper.

I inledningen av den andra säsongen med Blåvitt började även det sociala spelet lossna.

– De äldsta försvann och i stället kom det upp yngre killar i U19-laget. Då fick vi en helt annan sammanhållning och jag trivdes hur bra som helst.

Många av de nya lagkamraterna "kom utifrån" och precis som för Oskar ordnades det boenden i närheten av träningsanläggningen. De började umgås även utanför planen, och ibland hände det faktiskt att Oskar tittade på Champions League-matcher med dem. Och precis som förr, då han gjorde sina första träningar med pojklaget i Arvika, hade han samma inställning till sporten. Samma glöd, samma energi och fast besluten att bli fotbollsproffs.

•••

Oskar har ständig ögonkontakt. Han flackar inte med blicken en enda gång. Under samtalet flikar han nyfiket in egna frågor. "Var är du uppväxt? Har du alltid vetat att du vill skriva?".

Han tar den sista tuggan av mackan, och i samma veva frågar han artigt om han hinner klämma in ett gympass innan det är dags för ännu ett skift på sågverket i Edane.

– Jag tränar nästan alltid själv. Det är ingen som orkar med mig på gymmet.

Hur kommer det sig?

– Jag är inte där för att lalla omkring och ta det lugnt emellanåt. När jag är där kör jag stenhårt. Det sitter väl kvar från ungdomsåren.

•••

När Oskar var 12 år visste han inte vad en agent var. Två år senare var han på väg till Stockholm för att skriva på för agentfirman Wagnsson sports & entertainment.

Jag hann inte reflektera så mycket. Men det är klart att jag blev lite stolt. De första riktigt stora klubbarna var väl Aston Villa och sen Liverpool ... Werder Bremen hörde också av sig. Det var massa klubbar som hörde av sig.

Kontraktet innebar att agentfirman representerade honom vid eventuella kontraktsförhandlingar med klubbar. Det var också agenturens uppgift att marknadsföra Oskar och ordna provspel.

Som nybliven femtonåring blev Oskar uttagen i det distriktslag som deltog i elitlägret i Halmstad. Ett läger där Sveriges största talanger samlas med ett gemensamt mål – att bli uttagen till P15-landslagets första samling på Bosön i Stockholm.

– Det är en väldigt spänd vecka. Man är fullt medveten om att det kryllar av agenter och scouter som representerar storklubbar från hela Europa. Samtidigt snackas det friskt bland spelarna.

Vad snackas det om?

– Nej, men det kan vara vad som helst. "Såg du nummer 10 i Sörmland? Han är redan klar för Arsenal", "Vänsterbacken i Närke har redan tagits ut till landslagssamlingen".

Oskar ler. Ögonkontakten finns kvar, men han försvinner för en kort stund.

– Jag hade ju redan skrivit på för Wagnsson, så det kändes skönt. Men samtidigt var mitt mål att bli uttagen i landslaget och då spelar det mindre roll om man redan har en agent.

Efter elitlägret gick det undan. Som enda värmlänning bjuds Oskar in till den första landslagssamlingen. På en månad gick han från att enbart spela i landets femte högsta division med Arvika Fotboll, till att emellanåt dra på sig landslagströjan och gå ut på fotbollsplanen till tonerna av Sveriges nationalsång.

I samma skede började klubbar höra av sig. Och det var inte bara intresse från "halva allsvenskan", som Oskars agent uttryckte det. Även utländska klubbar hörde av sig.

– Jag hann inte reflektera så mycket. Men det är klart att jag blev lite stolt. De första riktigt stora klubbarna var väl Aston Villa och sen Liverpool ... Werder Bremen hörde också av sig. Det var massa klubbar som hörde av sig.

Lite stolt?

– Jag var ju hela tiden inställd på att jag skulle bli proffs. Det kändes inte så speciellt just då. "Jag ska ju spela i typ Liverpool, det är klart att de kontaktar mig", tänkte jag.

När jag inte tränade fick jag se på när A-laget tränade. Samtidigt som jag såg (Luis) Suárez och (Philippe) Coutinho träna avslut, stod en skadad Raheem Sterling och spelade biljard någon meter bort. Det var jävligt häftigt.

Oskar bjöds över till England och Premier League-klubben Aston Villa. Väl där imponerade han så pass mycket att klubben ville ha tillbaka honom. Men när klubbens ungdomslag ville ha med den bollskicklige mittfältaren på en turnering i Asien tackade Oskar nej. Trots att Aston Villa var förtjusta i honom kändes det aldrig särskilt inbjudande och konkurrensen var mer påtaglig än vid tidigare provspel hos klubbar i Sverige.

En skandinavisk och bolltrygg talang som överglänste klubbens akademispelare var inte populärt i allas ögon. Överglänsa och utmärka sig, det fick man inte göra. Och fotbollsskor i regnbågens alla färger var inte ett alternativ. Fotbollsskorna skulle vara helsvarta. Punkt.

Samtidigt som han inte fick rätt känsla i Birmingham-klubben var det något helt annat, knappt två timmar med bil norrut, i Liverpool.

Klubben, som är en av världens mest framgångsrika, vann så sent som 2019 Champions League. Turneringen för Europas största klubblag.

– Alla var jävligt glada och skämtsamma där. Man kände sig som en del av gruppen direkt. Jag vet inte varför det var så stor skillnad. Scousers är väl lite mer skämtsamma och bjussiga.

Hur var det första besöket?

– Det är svårt ... alla besök har smält samman. Men det började väl egentligen med att de hämtade upp mig på flygplatsen och körde mig till ett hotell. Under hela veckan var det en kille från klubben som tog hand om mig och skjutsade till och från träningsanläggningen.

– När jag inte tränade fick jag se på när A-laget tränade. Samtidigt som jag såg (Luis) Suárez och (Philippe) Coutinho träna avslut, stod en skadad Raheem Sterling och spelade biljard någon meter bort. Det var jävligt häftigt.

På drygt sex månader blev det fem resor till England, där Oskar dominerade kraftigt hos både Aston Villa och giganten Liverpool. Det blev också ett provspel för tyska Werder Bremen under den perioden. Där fick Oskar träna med spelare som var två år äldre.

Men den redan nämnda åldersskillnaden och den gäckande språkbarriären var inte Oskars enda bekymmer. "Du är inte alls den spelartypen vi trodde du skulle vara" fick han höra från Bundesliga-klubben.

– Ärligt talat så hade jag inte velat komma tillbaka dit ändå, oavsett om de hade varit intresserade.

Men du imponerade på Liverpool och besökte dem ett flertal gånger. Vad hände sen?

– Det rann ut i sanden. Jag gjorde bra ifrån mig och det fick jag även höra. Efter mitt andra besök ville de skriva kontrakt med mig. Men innan något papper ligger på bordet så är det bara ord.

Klubben bjöd förvisso över Oskar på ett tredje provspel. Men den här gången fick han minsann inte checka in på ett flådigt hotell i centrala Liverpool med utsikt över floden Mersey. Den här gången ville klubben testa honom. För att se hur Oskar skulle klara sig på egen hand placerades han hos en värdfamilj. Flerstjärnig hotellstandard med daglig rumstädning och gångavstånd till det mesta byttes ut mot ett rum hos en äldre kvinna som bodde i ett radhus i utkanten av Liverpool.

Nu skulle femtonårige Oskar klara sig själv i ett främmande land. Och i ett land som inte gjort sig känt för sin höga standard vad gäller byggnadsteknik höll sig Oskar mestadels av tiden på sitt rum. Med vinterjackan på.

Mat åt han på träningsanläggningen, det var också där han befann sig från tidig morgon till sen kväll. Därför fick Oskar aldrig särskilt mycket kontakt med värden vars namn han inte minns, och utan möjlighet att knyta några band kändes det aldrig aktuellt att stampa ner för trappan och be henne skruva upp värmen i elementen. Trots påfrestningarna utanför planen kändes det bra. Men för att skriva på ett ungdomskontrakt med en utländsk klubb måste man vara minst 16 år – om inte föräldrarna flyttar med och ansöker om arbetstillstånd – och det tålamodet hade inte Oskar.

Vad sa de när du skulle åka hem till Sverige efter det tredje besöket?

– De sa att de fortfarande var intresserade av mig. Men det blev aldrig något konkret av det. Det enda jag fick höra var att de ville att jag skulle komma över ännu en gång.

Men du åkte aldrig?

– Nej. Har det inte kommit något konkret efter tre besök vet jag inte om jag vill spendera mer tid och energi på att flyga dit en vecka till, kände jag. I samma veva hade jag nästan ändå bestämt mig för att skriva på för Göteborg.

För någon gång emellan alla provspel i utlandet hade Oskar också klämt in ett besök hos IFK Göteborg. Med sina 18 SM-guld ligger "Kamraterna" tvåa i den allsvenska maratontabellen. Klubben vann också Uefacupen 1982 och upprepade bedriften fem år senare; i en turnering som inget annat nordiskt lag lyckats vinna. Och när det svenska herrlandslaget skrällde i fotbolls-VM 1994 och reste hem med en bronspeng spelade en tredjedel av truppen till vardags i IFK Göteborg.

Med tiden växte Oskars förtroende i laget och han fick också göra ett par träningar med A-laget. Men i slutet av den andra säsongen i Blåvitt åkte han på både en och två skador. Trots de missade landslagssamlingarna och missat slutspel med U19-laget – som gick hela vägen och vann SM-guld – försvann inte Oskars motivation. Inte där och då.

Oskar blev kvitt sina skadeproblem och var tillbaka lagom till försäsongen skulle dra igång 2016. Men det var något som var annorlunda. Lågan hade slocknat, och han hade börjat tvivla på om fotboll verkligen var meningen med livet. Nu var det inte alls lika kul att träna. Han såg inte ens fram emot att spela matcher längre. Samtidigt växte ångest fram.

Varför hade du ångest?

–Fotbollen var en så stor del av min uppväxt och alla runtomkring var väldigt engagerade. Mina föräldrar och mina bröder uppmuntrade mig och var en del av det hela. Det kändes som att jag skulle göra folk besvikna om jag helt plötsligt skulle lägga av.

I stället för att dela med sig av sina negativa tankar med familjen höll han allt inom sig. Och för att bli kvitt ångesten försökte Oskar intala sig att det bara var något temporärt. "Glädjen kommer snart tillbaka", tänkte han. Men efter ett halvår med ständig ångest fick det ändå vara nog.

Den här stunden i sin karriär minns Oskar tydligt. Extra tydligt minns han samtalet hem till sin familj. Han hade tagit en promenad ut i skogen för att rensa tankarna. Där och då kändes det rätt att ringa hem till familjen i Arvika.

– Jag sa det bara rätt ut: "Jag vill sluta med fotbollen". Samtidigt som jag sa de orden var det en stor tyngd som släppte från mina axlar. Det var de orden jag hade haft ångest för att säga. Nu var det äntligen över.

Hur tog dina föräldrar ditt beslut?

– De var chockade. Pappa var väl den som tog det hårdast. Han var ju min första tränare och han har alltid varit väldigt stolt över mig. Han ville att jag skulle spela fotboll, men allra mest ville han att jag skulle må bra.

Lagkamraterna var inte särskilt chockade över hans beslut. Oskar hade inte jobbat lika hårt på träningarna och han hade inte bjudit på några leenden på sistone.

Oskar flyttade hem till Arvika och de första dagarna blev känsloladdade. Det var då de kunde prata ut om hans tid i Göteborg; hur han hade mått och att han inte hade vågat berätta för dem. De fick ett annat perspektiv. Oskars perspektiv.

Varför försvann din fasta övertygelse om att bli proffs?

– Det är så konstigt. Hade jag fått en krona varje gång någon frågat mig det hade jag varit rik nu, men jag har fortfarande inget bra svar på varför det blev så. Kanske var det för att det var det enda jag hade gjort i hela mitt liv. Jag hade spelat fotboll i stort sett varje dag.

– Det var ju också i den perioden då jag och mina vänner blev 18, men jag var aldrig någon festprisse. Jag drog inte ut och festade och träffade massa tjejer eller något sånt. Det var inte såna intressen som kom i vägen. Det var helt enkelt inte kul att spela fotboll längre. Då kändes det inte värt att fortsätta med satsningen.

Det dröjde inte länge förrän nyheten om Oskars beslut prydde kvällstidningarnas sportsidor. "Det kan ju vara så att jag vaknar upp en dag och vill knyta på mig skorna igen", säger han i en av alla intervjuer. Och en dag blev det så. Ett år efter uppbrottet kom känslan tillbaka och Oskar hörde genast av sig till Karlstad BK, som då spelade i division två. Men lika snabbt som känslan dök upp, lika snabbt försvann den.

Trots att det bara blev ett fåtal matcher den här gången hade nyheten om Oskars comeback spridit sig till större klubbar, och för tre år sedan gjorde Örebro SK ett försök att knyta till sig 19-årige Oskar. Men den allsvenska klubben gick bet.

I dag är du 22 år. Vad har du för relation till fotboll nu?

– Den är obefintlig. Jag kollar väldigt sällan på matcher och jag reflekterar aldrig över om jag tog rätt beslut. Fotbollen är inte närvarande i mitt liv nu. Jag tror inte ens att vi äger en boll i dag.

Miljontals barn drömmer om att vara i den sitsen du var. Du hade uppenbarligen det som hade kunnat ta dig hela vägen. Vad tänker du om det?

– Jag ser det inte på det sättet. Det är klart att det är en sits som kan leda till mycket, men det var inget jag fick gratis. Det var något jag under hela min uppväxt kämpade extremt hårt för. Jag tränade varje dag, väldigt mycket mer än de flesta i min ålder. Jag var inte "blessed". Jag förtjänade att sitta i den sitsen. Då måste jag själv kunna få avgöra vad jag vill göra med mitt liv.

•••

Oskar Jansson var 18 år gammal när han beslutade att lägga av med fotbollen.

För många slog nyheten ner som en bomb, men enligt hans agent var beskedet inte oväntat.

– Oskar var en tänkare. Det är inte alltid såna människor trivs i den tillvaron, säger Fredrik Söderström.

Fredrik Söderström jobbar i dag som agent och talangscout på Wagnsson sports & entertainment. Det efter att själv ha haft en lång och framgångsrik proffskarriär med spel i bland annat den portugisiska storklubben Porto.

En av Söderströms första upptäckter som scout var just 12 år gamla Oskar Jansson.

– Vi byggde upp en slags relation de första åren innan det var aktuellt för Oskar att skriva kontrakt med oss, säger den tidigare landslagsmannen.

Vad tittar du efter som scout?

– Man tittar efter många olika saker. Utstrålning, teknik, energi, blick för spelet, hur en spelare reagerar när han tappar bollen ... kvick eller långsam. Vi tittar på allt.

Vad var det som utmärkte Oskar?

– Han hade hela paketet, vilket är ganska unikt i den åldern. Om man är kvick kanske man saknar tekniken eller har ett sämre skott, men han hade en väldigt hög nivå i alla bitar.

– Han var definitivt den typen av spelare som skulle kunna bli proffs i utlandet.

Men något proffs i utlandet blev aldrig Oskar. Trots att han gjorde mer än godkänt ifrån sig på provspelen i England, blev det aldrig någon permanent flytt dit. I stället valde Oskar att skriva på för IFK Göteborg.

Men efter drygt två år i Göteborg hade hans fasta övertygelse om att bli proffs bytts ut mot ångest. Oskar valde att lägga ner elitsatsningen och flytta hem till Arvika.

– Det är en ganska svår tid när man kommer in i puberteten och tonåren. Han kände väl att det inte var det han ville syssla med i det långa loppet. En spelare måste ibland trivas att vara i rampljuset, och han kanske inte trivdes i den tillvaron.

Oskar, som då var en av akademiens främsta talanger fick sparsamt med träningsmöjligheter i IFK Göteborgs A-lag. I dag ser situationen annorlunda ut och den allsvenska klubbens spelartrupp har en av ligans lägsta snittålder – mycket tack vare att talanger från de egna leden får chansen.

– Det känns som två olika klubbar, då och nu. Då var det inte alls samma naturliga väg mellan U- och A-lag som det är i dag, säger Fredrik Söderström.

Om Oskar hade tillhört dagens akademi, hade det sett annorlunda ut då?

– Absolut. Då hade vi fått se Oskar i allsvenskan. Det är jag helt övertygad om.

Hurdan var Oskar som person?

– Han var ganska lågmäld, snackade inte i onödan. Men det behöver inte vara något negativt. Oskar är en väldigt tänkande människa. Det gillar jag, men det kan också vara många gånger som de mer tillbakadragna ogillar att vara i rampljuset.

Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Det kom inte som någon jättestor chock. Jag hade sett att han inte hade samma glöd längre när jag besökte honom i Göteborg.

Försökte ni på Wagnsson få honom att överväga sitt beslut?

– Nej, vi påverkar aldrig aktivt spelarens beslut. I detta fall kändes Oskar väldigt bestämd och då ska han ju givetvis lägga av och ta ett uppehåll om det inte känns bra, säger han och fortsätter:

– Han är 22 nu va? Hade han maxat detta hade han varit proffs i en storklubb i utlandet nu. Utan tvekan.