USA ber NWT:s läsare om hjälp!

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag fick ett brev.
Det var ett Amerikabrev och det var ett rop på hjälp.

Brevet var skrivet på klingande nordvästamerikanska och kom från en man jag inte känner, men som jag omedelbart känner ett slags släktskap med. Han heter Ron Roizen.

– Jag bor i en liten, historisk gruvstad i norra Idaho som heter Wallace, skriver han.

Han berättar att han är författare och arbetar på en biografi över en man som hette Harry F. Magnuson som dog 2009.

– Han var en väldigt viktig person i Wallace och långt, långt utanför stan. Dessutom kände jag honom och gillade honom mycket, skriver Roizen i min lite stapplande översättning.

Amerikanen Ron Roizen behöver hjälp att veta mer om en utvandrad Arvikabo, kan du bistå?
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Han berättar att han just nu arbetar på kapitlet om Magnusons familjs historia och eftersom hans pappas släkt kom från ”Arvika, Sweden” har han blivit allt mer intresserad av den trakten i Sverige.

– Hans farfar, Albert Magnusson, var den första i släkten som lämnade Sverige för USA, antagligen 1883 eller 1891. Jag har lyckats spåra hans släkt i Arvika tillbaka till mitten av 1700-talet, skriver Roizen.

Men sen undrar han över två saker:

– Hur var livet för hans förfäder i västra Värmland på den tiden på 1800-talet? Jag har letat och letat efter ledtrådar och egentligen bara hittade två intressanta källor; den hyllade romanen ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf, men jag är inte säker på hur mycket den säger om livet i trakterna runt just Arvika?

Ingenting, tänker jag.

Eller i alla fall väldigt lite.

Jag känner spontant att Gösta Berling är en historia om trakten kring Fryken men inte om trakten kring den nästan lika avlånga, men betydligt mera bredhöftade Glafsfjorden.

Jag tänker:

Kavaljerer fanns det gott om även runt Glafsfjorden, tror jag nog. Men alla de här stora Selma Lagerlöf-gårdarna med olika slag av järnbruk och högaktivt ekonomiskt liv och barska och starka majorskor som styrde, har i alla fall jag missat, om de nu fanns några runt Glafsjorden.

I mitt Arvika fanns det gott om lata och hyfsat lyckliga småbönder som hankade sig fram i en lågintensiv kavaljerstillvaro som inte ställde särskilt stora krav på annat än en smula förströelse av andlig och kroppslig karaktär.

Vad de levde av har jag aldrig fattat.

Mina förfäder jobbade förbaske mig inte ihjäl sig, så länge jag hade uppsikt över dem.

Vad de levde för vet jag egentligen inte heller.

Berätta historier, kanske. Där var de lika Selma. Några av mina föregångare kunde berätta all världens historier om doktor Kjellgren och Elis i Taserud. Eller om misslyckad kärlek i gårdarna bredvid.

Men de storslagna drömmarna om att ta över världen, som Selma levererade, har jag aldrig sett i Arvika-trakten.

Eller har jag fel?

Ron Roizen berättar om en annan bok som var mycket mera negativ till Värmland än Selma. Det var en engelsk reseskildrare vid namn Samuel Laing som 1838 publicerade en bok om västra Värmland. ”A tour in Sweden in 1838”. Ingen hyllning direkt. Lite som när engelsk överklass skulle skildra livet i Afrika och spydde ur sig fördomar på löpande band. Dr Livingstone, I presume. En sannolikt rasistisk hatbok i tropikhjälm från 1883 – om Arvika. Det såg man inte komma.

Veckans bok

John Boltons ”The Room Where It Happened” är en fullständigt briljant skildring av det dårhus som är Vita Huset i Washington. Varenda sidan innehåller skamlös världshistoria där en elak clown försöker styra världen. Gud hjälpe oss.

Bästa boken om makt sen Macchialvellis ”Fursten”.

Roizens andra fråga är därför:

– Why might Albert have left Arvika?

Varför lämnade Albert Arvika?

Bra fråga. Jag vet inte. Men jag har undrat mycket över sådana saker. Några i mina förfäders trakter försvann. Kvinnor mest. Männen blev kvar. Då precis som nu. När jag var aktiv och en smula övertänd ambassadör för Arvika minns jag att jag en gång höll ett brandtal där jag stenhårt slog fast att om ni inte hittar någon som öppnar ett ställe som säljer sushi i den här stan kommer snart praktiskt taget varenda kvinna att ha lämnat stan.

Det löste sig efter en tid.

Tack gode gud för det.

Men sanningen är ju den att av sex syskon på min mormors sida, på deras lilla bondgård, flyttade en och utbildade sig till sjuksköterska, en blev hushållerska i Väse och gifte sig där, de fyra sista blev kvar på gården och kom egentligen ingenstans i livet.

Ron smickrar mig sen och skriver:

– I’ve seen online that you are a respected author and a lover of the town of Arvika. And so I have taken the liberty of addressing my questions to you – from so far away. Please forgive me!

Jag förlåter honom så klart gärna.

Och framförallt tycker jag att det är en rasande intressant fråga: varför lämnade folk Arvika och resterande delar av Värmland?

Därför ber jag nu NWT:s briljanta, bildade och belästa läsekrets om hjälp:

Var ska Ron Roizen hitta litteraturen som berättar för honom om livet bland de värmlänningar som sen bestämde sig för att utvandra? Eller vet ni – och vill ni berätta själva?

Hjälp honom.

Mejla mig på lasse.anrell@nwt.se så skickar jag vidare.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.