Vänstern gillar bara lika

Ledare
PUBLICERAD:
Alexander Bard bortprovocerad ur Talangjuryn.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Ett av de många fenomen som nu växer i styrka även i Sverige är den så kallade utraderingskulturen (cancel culture). Det är alltså strävan att i mesta möjliga grad utplåna spåren av en människa som man betraktar som misshaglig.

I utraderingskultur ingår att tidigare verk inte skall vara tillgängliga för allmän beskådan samt deplattformering, det vill säga att vederbörande tas ifrån sin plattform – påfallande ofta personens födkrok. Nyligen har detta drabbat artisten, debattören och provokatören Alexander Bard samt ledarskribenten Mats Skogkär. Orsaken till de bådas fall var twittrande relaterat till Black lives matter-rörelsen och upploppen i USA.

Resultatet blev att Bard snabbt och behändigt fick lämna uppdraget som jurymedlem i TV4:s Talang och att Skogkär utan vidare omsvep blev förflyttad från HD/Sydsvenskans ledarredaktion till en icke-skrivande tjänst. Bådas uttalanden var raljanta vilket gjorde det lätt att stämpla dem rasistiska eller högerextrema. Hade de lagt manken till och formulerat sig lite mindre populistiskt och lite mer belevat hade båda kanske kunnat klara sig.

Bards tweet gick i sak ut på att svarta i USA inte kan skylla alla sina vedermödor på den vite mannens förtryck, där finns även egna misslyckanden som behöver ses över. Detta är inte Bard ensam om att anse. Det finns även svarta i USA som delar den uppfattningen.

Skogkär å sin sida gav uttryck för sin uppfattning att delar av vänstern gillar upploppen i USA, nuvarande samt tidigare, till den grad att det är bevekelsegrunden för deras migrationspolitik vars syfte skall vara att skapa en stor etnisk underklass. Överdrivet måhända, men högerextremt? I någon mån handlar det om att utgå från att de som förordat en politik förstod effekterna av densamma samt att spekulera i syftet till politiken.

Båda Twitterinläggen gav snabbt upphov till utbredd vrede hos dem som författarna delvis måste ha varit ute efter att provocera. Och det slutade illa kvickt med att båda avpolletterades.

Hade det slutat likadant om de hade uttryckt sig mildare? Förmodligen. Men det är också ett allvarligt problem. Såväl Bard som Skogkär är intelligenta människor med språkets gåva och hade kunnat formulera sig annorlunda om de så önskat eller möjligen tänkt efter. Alla har dock inte den möjligheten.

Formuleringskonsten är inte alla förunnad och även om många har en högskoleexamen numera är det inte önskvärt att detta skall vara ett krav för att få delta i samhällsdebatten. Den ilskna mobb som lyckades nätlyncha Bard och Skogkär klagar inte sällan på tonen i debatten. Det finns ingen hövlighet längre.

Den goda samhällsdebatten har dock alltid krävt att generositetsprincipen tillämpas. Istället för att vantolka och förvrida vad någon har sagt så bör man sträva efter att förstå vad ens motståndare försöker få fram, vilken poäng den försöker göra. Det handlar om att se sin motståndare i dess bästa dager snarare än dess värsta.

Vänstermobben gör dock det motsatta. Med blodhundens nit söker den efter fel och brister, sprickor i rustningen som gör att ett dödligt slag kan utdelas. De är dock inga riddare i skinande rustningar utan digitala mördare och stråtrövare som gör samtalsklimatet ännu sämre. Det vet de om, de är blott ute efter att ingen skall få tycka något annat än de.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.