• idag
    5 aug
    14°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.4 mm
  • torsdag
    6 aug
    18°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    7 aug
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    8 aug
    26°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    9 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Sande: Vad hände med mansnormen?

Signerat
PUBLICERAD:
Utrikesminister Ann Linde (S) gjorde allt fel när hon intervjuades i Deutsche Welle förra veckan. Hon var aggressiv, raljant, och klumpig i sina försök att slingra sig undan frågorna, skriver Blanche Sande.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Patriarkatet, alltså den tänkta könsmaktsordning som gynnar män på kvinnors bekostnad, påstås märkligt nog ofta missgynna män, skriver Blanche Sande.

Den feministiska utrikesministern tror det skulle gynna henne att vara mer kvinnlig, samtidigt som det feministiska grundantagandet är att det straffar sig att inte vara manlig. Inkonsekvens blir resultatet när ideologin inte överensstämmer med verkligheten.

Utrikesminister Ann Linde (S) gjorde allt fel när hon intervjuades i Deutsche Welle förra veckan. Hon var aggressiv, raljant, och klumpig i sina försök att slingra sig undan frågorna. Efteråt medgav hon att hon hade kunnat agera annorlunda. Vara trevligare, le mer och – ”vara lite mer kvinnlig”.

Det sista är en intressant kommentar. Den står nämligen i direkt motsats till det feministiska grundantagandet att vi lever i ett patriarkalt samhälle där manlighet är normen och det straffar sig att avvika från den. Feministiska grundantaganden är visserligen långt ifrån alltid korrekta, men Ann Linde är trots allt utrikesminister i Världens Första Feministiska Regering. Hon om någon borde stå för dem.

Linde är långt ifrån ensam om att landa i slutsatser som rimmar illa med den feministiska världsbilden. Patriarkatet, alltså den tänkta könsmaktsordning som gynnar män på kvinnors bekostnad, påstås märkligt nog ofta missgynna män.

I Det andra könet (1949) skrev Simone de Beauvoir att män uppfattas som normen och kvinnor som något avvikande. Denna struktur reproduceras, enligt henne, på en sådan detaljnivå att enskilda ord blir en del av problemet. Det är den sortens tankegods som får samtida feminister att försöka byta ut ordet ”man” mot ”en” och anse att det är en viktig jämställdhetsfråga att byta ut Herr Gårman-skyltar mot ”Fru Gårman”.

Idén om mansnormen, eller könsmaktsordningen, löper som en röd tråd genom postmodern feministisk ideologi – från genusvetare, till slentrianfeminister vars insats för kampen består av en normkritisk frisyr och ett FI-märke på tygpåsen, till Sveriges regering. I den handbok för vår feministiska utrikespolitik som publicerades 2018 fastslås att:

"Regeringens jämställdhetspolitik tar sin utgångspunkt i en kunskap och förståelse om att kön och makt skapas och upprätthålls strukturellt i alla delar av samhället. Sverige präglas fortfarande av stora skillnader i livsförutsättningar mellan kvinnor och män."

Och i en skrivelse från regeringen i höstas förtydligar utrikesminister Ann Linde att inget land i världen har uppnått jämställdhet, utan att den strukturella könsdiskrimineringen består. I hennes ögon är alltså Sverige ett ojämställt land, till kvinnors nackdel. Så varför skulle hon då, i den orättvisa värld vi tydligen lever i, göra ett bättre intryck på folk om hon vore mer kvinnlig?

I själva verket hade hennes underprestation i DW-intervjun ingenting med manligt eller kvinnligt att göra. Däremot ligger det något i vad hon antydde i efterhand, att det gynnar en att vara kvinnlig. I Sverige, och resten av västvärlden, pågår både formell och informell inkvotering av kvinnor. Polisutbildningen ställer till exempel lägre krav på kvinnor i syfte att ”få in” fler kvinnliga aspiranter. När en kvinna tilldelas en chefspost eller ett högt ämbete lyfts hennes könstillhörighet fram som något positivt; när motsvarande uppdrag går till en man porträtteras ofta hans Y-kromosom som något negativt. Och diskuterar vi strukturer kan man notera att flickor både får bättre betyg än pojkar i skolan och är överrepresenterade vid universiteten.

Feminister behöver med andra ord pussla en hel del för att få ihop verkligheten med den rosa världsbilden. Exempelvis förklaras pojkars sämre betyg av experter med att mansnormer hindrar dem från att studera. Med andra ord: patriarkatet håller män tillbaka. Och när utrikesministern i det förmodat så ojämställda Sverige blir kritiserad, tänker hon att hon inte var tillräckligt kvinnlig.

En feminist skulle förmodligen förklara den logiska skevheten med att patriarkatet visserligen premierar manlighet före kvinnlighet, men inte gillar när kvinnor är för manliga. En enklare förklaring skulle vara att vi helt enkelt inte lever i ett patriarkalt samhälle. Men om patriarkatet inte existerar blir det svårt att framställa feminismen som en rörelse för de förtryckta, och hur ska man då kunna legitimera sina krav på positiv särbehandling?

Blanche Sande

Fri skribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.