Blommorna står där i all sin prakt med sina rosa, blå och gula bröst spända mot solen. Stolta över att vara sådana underverk.
Och duvorna går och betar med rådjuren på den blommande ängen och allt vore både frid och fröjd om jag bara lät blicken vila där. Men jag höjer den och tittar ut över min älskade Gunnar Ehne-skog, min bild av paradiset, som nu försvagats och angripits av barkborrar och stormar.
Mitt anspråk på utvaldhet är vingklippt och mitt värv gnags bokstavligt bort. Ett katastrofområde eller ett hygge där de flesta gamla träd dött var inte riktigt det jag menade när jag skyddade skogen. Jag ville löv och liv och grönmossigt och fuktigt. Under min kropps resterande livstid. Men intet gott som inte för något ont med sig, som de lärde säger. Då tänker jag på den stackars munken Don Perignon som ägnade sitt liv åt att försöka framställa ett vin utan bubblor. Det gick ju som det gick. Och här är det som det är.
Torrt och jäkligt osäkert. Tröstlöst klimatförändrat. Det är nu jag måste sluta söka tröst. Sluta längta efter det som var och leva i dået. Det är nu jag måste kasta mig ut från mina sista drömmars fäste. Hoppa ut i hoppet av allt som ännu lever. Trots att utsikterna inte ser så himla bra ut längre. Det har varit oerhört svårt för mig att höja blicken över grantopparnas spetsar. Tänka mig trygghet i något annat. Har man vuxit upp med silverfura i mun så har man. För att inte duka under av oro ger jag mig ut på räddningsaktion, gräver upp små trädplantor på felställen där de ändå skulle ha röjts bort förr eller senare.
Rotsätter och planterar sedan ut många hundra nästanträd i det område i skogen som drabbats värst av den nya tidens villkor. Jag har alltid ansett att ett nyanlagt arboretum är bland det sorgligaste som finns. Någon har inte givit upp om skönheten. Någon vill det vackra. Ändå är det alltid alltför litet och alltför spätt. Aldrig vad någon menar. Något potentiellt storslaget, om just en livstid. Inget vi tillåts erfara just nu, mer än en dröm. Något som behöver sin förklaring. Ändå står jag här nu, i just en sådan egen vision, omgiven av skörgröna småttingar och känner mig löjligt tillfreds och optimistisk.
Jag har gjort vad jag kan för att min egen värld ska frodas igen. Jag har bidragit med svett och tårar till ett växande hopp av lind, björk, al, lönn och ek. Kanske glädjer jag även en skogsmus eller två. Och några älgar. Här står jag nu, i det sorgligaste och vackraste, och förstår att just jag är en av dem som inte givit upp. Som ännu vill. För livet. Min framtid drömmer visst att den lever. Mitt hopp hoppas ännu trots att självhärligheten naggats i kanten. Min inre domedagsprofet skickar jag med enkelbiljett till Hälsingland. Något tålmodigt har slagit rot i min bröstkorgs skogar.
Jag får krångla på, masa mig vidare och glädjas av de allsköns livsyttringar jag finner längs mina stigar. Tråckla mig ur alla hopplösheter som jag själv och andra skapat. Flytta ännu fler plantor, acceptera, och aldrig vika från det vildas sida. Öka dosen på det vaccin jag funnit, hitta utvägarna och piska fram varenda orkmolekyl som finns i min kropp. Det måste gå, det kommer att gå, även åt skogen. Det tillkommande är aldrig försent, tänker jag och spänner mitt blekrosa bröst mot horisonten.