Av ett tomt gammalt missionshus blev det ett kulturcentrum, när konstnärerna Dag Hultcrantz och Marie Rönnberg landade i Södra Ås i Östra Ämtervik.
Här lockar de med såväl sina egna verk som gästutställare, alldeles vid landsvägskanten.
Dag är från Väse-Bäckelid och Marie har rötterna i Lycksele och det är i Östra Ämtervik de landat.
– Vi flyttade hit för 14 år sedan, berättar Marie.
De hade sökt boställe ett tag och en viktig pusselbit föll på plats när de besökte en välbekant konstarena i bygden.
– När vi såg Alma Löv såg vi att här måste det vara kulturellt högt i tak! säger Marie.
Snart hade de hittat ett torp att hyra och så småningom hittade de det vackra missionshuset från 1903.
– Vi började med att låna det. 2012 köpte vi det, berättar Marie.
Det ligger inte långt från Alma Löv Museum och heller inte långt från Selma Lagerlöfs Mårbacka. Mitt i kulturbygden alltså - ett strategiskt läge för den som både vill bo lantligt och nå ut till en intresserad publik.
Bor på jobbet
Idag är det vita missionshuset inte bara galleri och ateljé utan också deras bostad. De har renoverat och byggt om och bor på andra våningen, i det som tidigare mest var en spånvind - så nu bor de bokstavligen på jobbet.
– Det är väldigt skönt att allt är samlat, med närheten till ateljén, säger Marie.
Skiljelinjen mellan jobb och fritid blir lite suddig, men:
– Jag tycker det överväger att det är skönt att ha saker och ting samlade kring sig.
Rymd och ljus
De är inte de första konstnärerna som väljer att slå sig ner i ett missionshus. Det är något som lockar med de där gamla husen:
– Jag tror att det har att göra med utrymmet, säger Marie.
– Ja, rymden, säger Dag.
– Och ljuset tror jag betyder mycket, säger Marie.
Utanför fönstren i rummet där hon målar har hon ett öppet landskap och visst blir det ljust. Däremot syns det pastorala varken i hennes eller Dags verk.
– Jag tycker inte det är så intressant. Jag kan tycka att det är vackert, men det är inget som jag har kontakt med. Jag tror att jag är mycket i min egen värld, och vad som dyker upp i den, säger hon.
Fest men inte glamour
Verken hon visar innehåller miljöer långt från det strävsamma jordbrukslivet och från predikningarna i missionsförsamlingen.
– Jag målar väldigt mycket människor, många gånger fester och vad som händer i ett rum, säger hon.
Därmed inte sagt att det är det vackra folket och det glammiga i festerna som hon lyfter fram. Snarare är det stämningarna framåt småtimmarna, när festens skimmer börjat falna. Det är lätt att fantisera kring människorna i bilderna: kvinnan som dansar drömskt i sin urringade klänning, mannen som ser ut att ha blivit stående mitt i vimlet, den ensamma damen vid ett bord.
Hon målar i olja och skapar bilder som är berättelser.
– För mig är det inte intressant att göra bara en bild. Jag vill att det ska vara en känsla av att det finns en större betydelse. Rörelse, rytm - ett liv, sammanfattar hon.
Lera som låter
Dag Hultcrantz gör skulpturer, små och jättestora. Han skapar dem i lera och när han är färdig med ett verk är det inte bara en fågel, en häst eller en organisk form som uppstått - det är också möjligt att få verket att låta.
Konsten att få ljud i lera kom han i kontakt med redan på 80-talet. Det dröjde dock några år innan han kom loss i större skala med ljudskulpturerna.
– Sen har det utvecklats efter hand, när jag kom på fler finesser.
På bordet i galleriet finns såväl klassiska lergökar som avancerade okarinor. Två rekordlånga trumpeter av keramik har det också blivit:
– Den här fick jag bygga en ny ugn för att kunna bränna, avslöjar han och bjuder på en imponerande ton ur lerverket.
Gästutställare
Förutom att Dag och Marie har sin egen verksamhet i sitt missionshus, bjuder de också in till evenemang - i sommar ska det bli både piano och rockpoesi - och gästutställningar.
I sommar är det Björn Molin från Väse som ställer ut. Han gör abstrakta målningar med mycket energi och fyller ett rum med sina bilder.
Det övergivna missionshuset har verkligen blivit ett högst levande kulturhus - och två konstnärer har hittat hem, tillsammans.