Konstnären Annika Eriksdotter har skrivit en bok fylld av kärlek och omtanke - men också en närmast brutalt ärlig redogörelse för hur det är att bli gammal och dement.
"Pappa och jag" heter fotodagboken där hon berättar om sin egen pappas sista år i livet.
"Jag frågar vad du letar efter. – Äggen, svarar du och står och tittar in i städskåpet. Det är som att du är på väg bort, du är här men ändå inte. Vi hjälps åt."
Boken "Pappa och jag" är alldeles färsk när vi ses i Annika Eriksdotters ateljé hemma i Skoghall. Hade hennes trädgårdsintresserade pappa varit här hade han säkerligen uppskattat den vackra buketten på bordet och lika säkert den stora krukan med blommande sammetslena tagetes - sådana som han alltid odlade.
Men han är ju inte här.
Den 30 januari 2017 somnade han in. I boken får läsaren följa honom - och familjen - under hans sista år.
"Inga omskrivningar"
Annika Eriksdotter skrev dagbok och fotograferade längs vägen, inte för att hon hade en bok i sikte, utan för att hon ville förstå.
– Jag fotar alltid! Det är mitt sätt att försöka förstå, vad det är som händer, säger hon.
Hon tog bilder och gjorde anteckningar för att komma ihåg och för att samla tankarna, i en svår och på många sätt omvälvande tid.
Sedan, efter pappans död, fick alltihopa ligga tills hon orkade ta tag i materialet. Det var inte lätt, men i boken berättar hon rakt, "brutalt" säger hon själv, och sakligt.
– Det är inga omskrivningar, utan det är vad som händer, säger hon.
Viktiga ljusglimtar
Samtidigt tycker hon det är viktigt att visa att det finns ljusglimtar. De kokar äppelmos tillsammans, pappan skojar om något.
– Ibland var det bra dagar, ibland var det dåliga dagar. Ibland var det bra stunder på dagen och ibland var det dåliga stunder, säger hon.
Länge blandades också suddiga stunder med helt klara.
"Du stannar till vid pianot och tittar på fotografierna av mamma. – Jag förstår inte varför Ingrid skulle behöva dö. Inte jag heller."
Berör många
Boken är skriven i du-form, som vore texten riktad till pappan. Det är för att göra texten öppnare:
– Det spelar ingen roll vilken morfar det här är, eller vilken dotter det är. Det är allmängiltigt, säger hon.
Av samma skäl lämnar hon sina egna känslor utanför berättelsen. Det tycker hon öppnar för läsaren att själv få känna och fundera.
– Jag redogör bara. Det är inte intressant vad jag kände eller gjorde, det får du som läsare sätta dig in i. Klart att jag har jättemycket känslor men det är ju ingen idé att jag skriver en halv sida med svordomar bara för att jag var arg!
Hon är noga med att framhålla att boken inte är tänkt som ett debattinlägg.
– Den handlar om vad som hände oss. Man får följa med hem till oss, till köksbordet och till sängkanten. Man får se att det är en människa bakom, en familj bakom.
Förutom Annikas berättelse i ord och bild finns också ett faktakapitel, skrivet av överläkaren Madelene Johansson.
Många berörda
Annika Eriksdotter hoppas att boken ska bidra till kunskap och förståelse - och samtal, både bland anhöriga och vårdpersonal.
Hon vet att det är många som berörs av demenssjukdomar, eller kognitiva sjukdomar som man egentligen säger idag.
– Det är så många som är berörda på ett eller annat sätt och det är ju inte bara äldre. Hur många är det inte som har en mormor som har en demenssjukdom. Det är många, men man pratar kanske inte så mycket om det, möjligen om det blir någon skandal som blåser upp. Vi behöver lära oss mer, säger hon.
Vad tänker du på då?
– Dels behöver vi lära oss vad man kan tänka på hur man bemöter dem. Man kan få en förståelse - och en medvetenhet om att det kan hända, att man försvinner in i andra rum.
Våga se våra äldre
Nu när boken är klar ska hon också ha en utställning på samma tema i Domkyrkan i Karlstad, under sommaren. Till hösten ställer hon ut i Domkyrkoforum i Lund.
Vad tror du din pappa skulle tyckt om boken?
– Det är lite svårt att säga. Jag tror han tyckt det var bra om vi kan hjälpa till med att man kan få ökad kunskap - för det är helt nödvändigt i vårt samhälle. Vi måste få en annan syn på våra äldre. Vi behöver ta ett spadtag till i hur vi bemöter våra äldre och hur vi tar hand om dem, hur vi ser på dem.
"Du blundar en stund, tittar upp igen och säger: – Jag tror det … är du min dotter? – Ja, jag är din dotter. Vet du vad jag heter? – Tänk, det kommer jag inte ihåg …"