I dag gratulerar vi Bengt Olson. Kristinehamnskonstnären fyller 90 år precis i dag. En födelsedag som på grund av coronapandemin kommer att firas utan vänner.
– Men jag ska försöka ta mig ner till någon av restaurangerna i huset och unna mig en god middag, säger jubilaren.
Bengt Olson föddes i Kristinehamn 1930, men större delen av livet har han tillbringat på annan ort. Trots det har hemstaden alltid haft en särskild plats i hans hjärta. Han har deltagit i debatten på avstånd, exempelvis när det gällde innerstadens omvandling. Han var också i allra högsta grad delaktig i tillskapandet av Kristinehamns konstmuseum. Hans roll i att Picassoskulpturen hamnade i Kristinehamn kan inte underskattas.
När Bengt Olson var sju år fick hans far ett vykort från Paris. Redan då bestämde sig den lille gossen för att han någon gång skulle besöka den franska huvudstaden. Något år senare köpte han en spargris på Epa och skrev "Till Paris 1948" på den.
Bengt Olson berättade ovanstående för mig när jag hade förmånen att få en privat visning av honom inför utställningen på Kvadraten sommaren 2007. När jag påminner honom om anekdoten under vårt samtal skrattar han gott åt minnet:
– Precis så var det. Och jag hade faktiskt skrapat ihop pengarna redan 1948, men det dröjde till 1951 innan jag kom till Paris.
Han stannade till i Göteborg och Valands konstskola på vägen. 18-åringen var klart yngst i klassen, men redan då var han förslagen av sig. Han berättar med stor munterhet om antagningsbeskedet:
– Endre Nemes försökte sätta mig på prov ser du. Han talade allvarligt med mig och sade att jag som ung pojke från landet nog inte hade sett mycket konst, att det här kanske var lite över min nivå och att jag borde nog åka hem och fortsätta som konditor. Men jag knep ihop munnen och till slut blev han högröd i ansiktet av min uteblivna reaktion så till slut sa han att jag hade kommit in.
Vad Bengt Olson inte erkände då var att han på sin väg in till Endre Nemes, som var en bestämd lärare på Valand, hade sprungit på vaktmästaren. Denne hade gratulerat honom till att ha kommit in på skolan.
– Först trodde jag inte på honom, men han övertygade mig om att det var sant, berättar Bengt Olsson och tillägger att det behövde ju inte Endre Nemes veta om.
Han skrattar gott åt minnet dryga 70 år senare.
Det här med att fira födelsedagar har inte varit någon större sak för Bengt Olson. Han säger att han egentligen bara har haft fyra födelsedagar i sitt liv; fem, 40, 50 och 65 år. Övriga har passerat förbi tämligen obemärkt. Något som kanske kan ha att göra med att fyller år i midsommartid?
Sedan 1960 är han bosatt i Paris, men hjärtat är som sagt kvar i Kristinehamn.
– Som jag älskar den staden, säger han.
Därför är den största tragedin i hans liv att monumentalskulpturen han tillfrågades om i samband med 80-årsfirandet inte blev av.
– Jag blev så glad när jag fick frågan och jag tror att allt hade kunnat lösa sig om jag bara hade fått sitt ner öga mot öga med Bjarne Olsson och prata ut. För egentligen fanns inget problem, säger Bengt Olson.
Så här i efterhand är han ändå glad att han valde att dra sig ur projektet:
– Eftersom jag har drabbats av grön starr som inte går att behandla hade jag inte kunnat göra verket och mig själv rättvisa. Jag vill ha koll på vad jag lämnar ifrån mig.
Idag är han i princip helt blind. Han berättar att han har en stark lampa i hallen som gör att han kan orientera sig i lägenheten. På så sätt klarar han sig ändå ganska bra tycker han. Då är det värre med hustrun Christiane som har tappat såväl hälsan som livsgnistan.
– Jag orkar inte se henne så dålig, så nu bor jag i Göteborg sedan en tid tillbaka. Det är bäst för oss båda, säger Bengt Olson.
Han håller i alla fall humöret uppe och minnet är det inget fel på. Han berättar många anekdoter ur sitt liv och skrattar gott åt många av dem. Han delar gärna med sig av sina erfarenheter.
De två verk som han tycker var roligast att göra i Kristinehamn var utsmyckningarna till nämndhusets trappa och Höglidens lågdel.
– Nämndhuset var den svåraste att göra och den höll på att ta livet av mig, minns Bengt.
De italienska specialister han hade anlitat gjorde misstaget att blanda talk i murbruket, vilket fick till följd att hela konkarongen rasade ner från väggen, lyckligtvis utan att gå sönder.
– Gustav Nilsson kom förbi och sa åt mig att inte se så bedrövad ut. Det skulle nog ordna sig ändå. Och det gjorde tack vare de lokala hantverkarna Wallgren och Torstensson.
Till Höglidens lågdel målade han en stor oljemålning. Verket fick namnet Trolldammen och var inspirerat av den damm som fanns på Sannområdet där Bengt Olson växte upp. Han berättar att det var ett av de första verk där han arbetade med horisonten. Trolldammen utgjorde också grunden för hans kommande utsmyckning av entréhallen till Préfecture du Val de Marne.
– Jag har åtta stora monumentalverk i Paris, säger han stolt.
Det var dit konstresan tog honom. Men någonstans måste allt börja. I Bengt Olsons fall var det ett lån av pappans oljefärger och några påskliljor han räddade från trädgårdsmästarens avskrädeshög. Han tog hem blommorna, arrangerade ett stilleben och började måla.
– För första gången i livet kände jag att jag klarade av något. Allt annat hade vrångat till sig. Det spelade ingen roll om det var idrott eller räkning så vrångade det sig, men målandet fungerade från start, säger Bengt Olson.
Han berättar att hemmet var fattigt, men både far och mor var konstintresserade och uppmuntrade honom. Pappan blev hans första lärare i målning.
– Jag har kunnat leva på min konst sedan unga år, men jag har alltid varit sparsam av mig. Jag har aldrig tänt en cigarett och har varit mycket försiktig med alkohol. Men bor man i Paris blir det ett glas champagne då och då.
Hans senaste projekt är en bok om möten med människor över hela världen. Det senaste kapitlet blev klart så sent som i förra veckan. Förhoppningen är att kunna ge ut boken, ett förlag har visat ett klart intresse under hela projektet.
– Men man vet ju aldrig hur det påverkats av den där coronan.
Att skriva har alltid funnits med Bengt Olson. Han berättar att han har en kubikmeter dagböcker på arkivavdelningen vid Göteborgs universitet.
– Jag har skrivit tre olika sorters dagböcker; en för dagarna, en för resorna och en för målandet.
Många menar att det är tack vare Bengt Olson Kristinehamn har ett konstmuseum. Han förnekar inte sin roll i tillblivandet, men han lyfter fram en annan aktör som han tycker var minst lika viktig:
– Barbro Larsson på Nya Kristinehamns-Posten. Hon kunde från början ingenting om konst, men hon var intresserad, nyfiken och ställde frågor så hon lärde sig. Hon skrev initierat om konst och jag är övertygad om att hennes artiklar har bidragit till att Kristinehamn har blivit den konststad den ändå är.
Bengt Olson avslutar med att skicka en hälsning till alla sina vänner i Kristinehamn:
– Skicka inga blommor till mig, jag ser dem ändå inte och det slutar bara med att jag välter vasen. Tanken är underbar, men spara den för något bättre.