Vemod och vaka är ursvenskt

Ledare
PUBLICERAD:
Midsommarmelankoli.
Foto: Nelson
Det tar inte ens femton minuter att lyssna på, från början till slut. Men i denna musikkvart ryms en stor del av den svenska folksjälen. Hugo Alfvéns orkesterrapsodi Midsommarvaka från 1903 är ett av den svenska nationalromantikens främsta verk. Så hade kompositionen också fått mogna i Alfvéns huvud under tio år, från det att idén föddes när han gästade ett bondbröllop.

I en intervju 1954 beskrev Alfvén själv styckets inledning: ”Det börjar med ungdomen tågande till logen på midsommaraftons kväll, där äldre redan har infunnit sig för att beskåda dansen och där en och annan plunta redan har kommit i bruk. Och så skall man stämma upp en dans.”

I dag är det nog inte många svenskar som skulle kunna delta i dansen. Folkdans har blivit en liten subkultur bland många andra. Folkvisorna kan nynnas av allt färre. Gamla sägner och sedvänjor har sjunkit ned i glömskans mörker. Decennier av fartblind framstegsoptimism med mångkulturalismen som överideologi har gjort att verk som Midsommarvaka ofta avfärdats som ledmotiv till en förlegad tid, präglad av unkna värderingar.

Pluntan har dock överlevt. Och inför alla högtider kan vi läsa opinionstexterna som uppmanar oss att fira utan alkohol – för barnens skull. Men kanske är det inte bara den stora tillgången till sprit som i normalfallet ställer till det, utan även att hålet som skall fyllas inom oss är så stort.

När högtider – vare sig de är religiösa eller sekulära – förlorar sin historiska koppling, tappar de gradvis sin form och övergår allt mer till bara ännu ett par lediga dagar som fylls med något slags pynt samt därefter sill och brännvin.

Harry Martinson diktade om juninatten då solen knappast går ner utan bara bländar av sitt sken. Vi längtar efter ljuset. Men vi längtar också efter samhörighet: med andra människor, både de som lever nu och de som levt före oss, samt med en plats att kalla vårt hem.

Vi nutidsmänniskor må förstå att dimman i gryningsljuset inte är några älvor som dansar. Ändå är det en lika magisk syn för oss som för våra förfäder. Sommarnatten tillhör oss alla, oavsett om vi firar på en släktgård, på en camping eller ensamma i våra lägenheter.

Och när vi njuter som mest av sommaren drabbas vi samtidigt av ett vemod över att den är så kort. Kanske är det den mest svenska av känslor. Eller som Alfvén formulerade det: ”Vår naturs egenartade skönhet ligger nog bra mycket åt det melankoliska, svårmodiga.”

Försök inte att bedöva vemodet med för många snapsar utan bejaka det. Smyg in Alfvéns Midsommarvaka i spellistan på midsommarfesten. Istället för att skrämma barnen genom att bli alldeles för full, gör dem lagom rädda med berättelser om näcken och skogsrået. Och pengarna du sparar denna sommar på grund av inställd utlandssemester – överväg att inför nästa års midsommar använda dem till en folkdräkt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.