Från inställt till Sommaröppet - med regissören Olof Wretling i spetsen får folklustspelet Värmlänningarna chansen att nå hela Sverige via tv-rutan.
– Det blir en superkaramell! lovar han.
Om allt hade varit som vanligt, hade folket strömmat till Gropa i Ransäter på midsommarafton för att se årets första föreställning av klassiska spelet Värmlänningarna.
Redan för flera veckor stod det dock klart att denna sommar inte liknar någon annan. Pandemin och förhållningsreglerna kring den stoppar årets upplaga helt.
Det var ett beslut som tog emot, berättar Olof Wretling, som förberett sig för sitt sjunde år i rad som regissör.
"Vägrade acceptera"
– Jag har vägrat att acceptera att det skulle ställas in. Det har spelats 66 år i följd och att det inte skulle bli ett 67:e satt långt inne för mig, berättar han.
Varken han eller publiken kommer dock att bli helt utan Värmlänningarna i sommar. Med start på måndag, den 22 juni, ska berättelsen om Erik och Anna och deras kärlek med förhinder, istället spelas upp i SVT, i form av en miniserie inom ramen för programmet Sommaröppet. Fem åttaminutersprogram ska det bli och de spelas in i Gropa, förstås.
– Jag blev tillfrågad av SVT om jag ville göra någonting i deras program Sommaröppet. Jag gick och tänkte på vad jag skulle vilja göra och då tänkte jag att nu finns ju faktiskt chansen att berätta Värmlänningarna för hela Sverige.
Kortar ner med kärlek
I normalversionen är spelet två och en halv timme långt och nu blir det sammanlagt 40 minuter.
– Det är som att springa orientering i ett manus som egentligen är tre timmar. Det gäller att hitta en linje. Det finns massor med frågor, parallella handlingar, och vi kan inte ta in hela ensemblen med 70 pers. Jag har valt att lägga fokus på kärlekshistorien och det som kretsar kring den och inte brodera ut så mycket utan vara mer pang på Erik och Anna.
En mindre ensemble är med och ackompanjeras av musiker ur Wermlandsoperans orkester. Varje avsnitt kommer att innehålla två sånger.
– Sångerna i Värmlänningarna är väldigt korta, så det blir inte snuttifierat musikaliskt. Jag är berättare och kommer att spela vissa roller och däremellan tar vi oss mellan de fantastiska sångerna och musiken. Det kommer att vara teaterlek och berättarglädje, fin sång och det kommer att kännas och skrattas, lovar Olof Wretling.
Rik på känslor
Hans filosofi som regissör av Värmlänningarna har hela tiden varit att ta vara på känslorna i spelet.
– Att göra det roliga roligare, det jobbiga jobbigare, det elaka elakare - det är dramatiken och berättandet. Ska det vara kul ska det vara roligt, ska det vara sorgligt ska det vara sorgligt, slår han fast.
Och nog finns det känslor att ösa ur, i F A Dahlgrens pjäs. Den skrevs 1846 och skildrar ett bondesamhälle som redan då hade fått ett romantiskt skimmer kring sig, när folk börjat flytta från landsbygden in till städerna. I spelet får publiken möta inte bara en kärlekshistoria "om de bubblande tonårsdrömmarna hos två väldigt kära" - så beskriver Olof Wretling Erik och Anna.
Man får också en inblick i ett samhälle med hårda skiktningar mellan samhällsklasser, maktkamp mellan kyrka och samhälle och utmaningarna för unga som förväntas följa traditionen snarare än att leva ut sin egen längtan.
Vad säger den här berättelsen till dagens människor?
– Att bryta normer och förväntningar och gå sin egen väg kommer alltid att vara stark dramatik. Varje ny generation springer sin stafett i livet och ska bryta med sina föräldrars förväntningar - att vara sin generations förväntningar till lags eller gå sitt hjärtas väg.
"Otroligt udda tradition"
Olof Wretling har sina rötter i Umeå, bor i Karlstad, och erkänner utan omsvep att han nog inte riktigt förstod grejen, när han först kom i kontakt med Värmlänningarna, via sin fru Sofia som spelar pigan Stina,
– För mig var det här en otroligt udda konstig tradition som man höll på med här. Jag såg det första gången på 50-årsjubileet och försökte bara någonstans förstå idén med att spela samma pjäs år ut och år in. Många år gick jag här och inte regisserade utan drog barnvagn, men nu sitter jag här och ska filma det för SVT och har regisserat det sex gånger, och det här blir den sjunde.
Det underbara hoppet
Nu har han på djupet förstått idén med att spela samma pjäs år efter år.
– Det jag tror tjusningen är för publiken är att man möter texten och innehållet utifrån vem man är det här året och vad som påverkat det här året. Personligen kan jag känna att den här knäppa tiden vi lever i - det underbaraste som finns nu är tron på framtiden, kärleken och hoppet. Helt plötsligt hamnar verket i en sån kontext. Det känns underbart att få se två unga människor kämpa för kärlek. De möter enorma motgångar och galenskap och olycka och svek och föräldrar som inte vill eller förstår...
Hemester-känsla
Nu hoppas han via tv-rutan ge folk chansen att upptäcka inte bara Ransäter utan alla hembygdsgårdar och alla folklustspel därute.
– För oss blir det en jättetydlig kamera riktad mot Gropa, men jag tror också att det kommer att bli "här i vår bygd har vi det här spelet" - jag tror att det kan vara som ett "å tusan, det är hemester"!
Firar 100 år 2021
Samtidigt hoppas han förstås också på en bra effekt inför nästa år. Då ska pandemin vara över och Värmlänningarna vara tillbaka i vanlig, god form. TV-inslagen ger förhoppningsvis bra reklam inför den säsongen, när hembygdsgården dessutom fyller 100 år.
– För oss var det världens chans att visa att så här roligt och så här vackert och så här bra låter det i Gropa. Det blir en superkaramell!