Jeppe Blomgrens jakt efter en pappa bär drag av Star Wars-sagan. Det är på många sätt en solskenshistoria, men här ryms också ett väldigt mörker.
Nu gör han en dokumentärfilm om hela upplevelsen, men kanske att själva resan är viktigare än målet.
Han vinkar hej utanför huset som ligger på en höjd vid skogsbrynet i den lilla byn Folkesgården, tio minuters kurvig grusväg väster om Västra Ämtervik. Äppelträd och trädgårdsodling fyller den vidsträckta gården ner mot ladan, allt inslaget i prunkande junigrönska. Fågellivets eufoni står hög och strax bortanför tvättsträcken har två huggormar solat sig de senaste dagarna. Idyllen skulle vara njutningsbar vore det inte för Jeppe Blomgrens svåra pollenallergi, han ursäktar puffiga ansiktsdrag och täppt näsa. Egentligen skulle han ha varit i Grekland de här veckorna. Tillsammans med bästa vännen och filmfotografen Carl Hedenberg och med fokus på sin nyfunna familj.
Men pandemin ville annat och nu har arbetet med den dokumentärfilm han påbörjade för tre år sedan hamnat i stå. I filmen – med arbetsnamnet "I Am Pothitos?" – berättar han om mötet med sin biologiska pappa som varit okänd för honom tills för bara några år sedan.
– Häromdagen kom jag på att jag faktiskt minns när jag frågade mamma om min pappa för första gången, säger Jeppe Blomgren efter en kopp kaffe.
– "Var är min pappa?". Då var jag kanske fem. Jag och mamma bodde i en lägenhet på Lidingö då. Under arbetet med den här filmen har sådana här grejer börjat poppa upp i huvudet, jag minns dock inte vad mamma svarade.
Blod spelar roll
Några år efter att frågan ställdes kom en styvpappa in i hans liv.
– Min styvpappa har varit min pappa under hela min resa. Även efter att han och mamma gick isär. Han är en helt fantastisk människa! Mina barn kallar honom farfar. Men nu när jag träffat min biologiska pappa så blir allt annorlunda. Jag har alltid tänkt att blod inte spelar någon roll, men nu inser jag vilken enorm roll det spelar. När jag träffade min biologiska pappa fylldes alla bitar i, bitar som jag nu insett att jag har saknat hela mitt liv. Jag har på så många olika sätt kompenserat för den här saknaden.
Uppväxten och skolåren var tunga, han mobbades ständigt och var nästan alltid ensam.
– Min mamma var 17 när hon fick mig. Hon var själv ett barn. Det var inte särskilt snyggt att komma hem från Rhodos på smällen. Heller inte bra för nerverna att bli ensamstående med barn så tidigt. Situationen var allt annat än enkel och mamma har mått dåligt under större delen av sitt liv. I allt det här skapade jag en personlighet som tog sin form utifrån en fantombild av en pappa jag aldrig träffat.
Så mycket mer än information än att pappa kallades för Mike och kom från Rhodos fanns inte.
– Resten fyllde jag i själv. Jag var en liten rädd pojke med mobbare som kutade efter mig hela dagarna. Den fiktiva pappa jag skapade var stark och klarade av att stå emot all skit – och om han kunde så kunde jag! Jag hittade på en personlighet som kunde stå emot. Jag visste till viss del att allt var fantasi, men det brydde jag mig inte om.
En slags överlevnadsinstinkt tog över?
– Ja! Det var en tur i oturen att jag hade den förmågan. Jag var helt besatt av hjältesagor som liten. Hade ett enormt behov av att se upp till någon. Jag skapade en pappa som var som Luke Skywalker helt enkelt. Star Wars var otroligt viktigt för mig, varje ny superhjältefilm jag såg adderade till bilden av min pappa. Allt det här har jag insett i efterhand, då gick det per automatik.
Du fortsatte inte att fråga din mamma, önska resor till Rhodos för att leta?
– Jag undersöker det där nu i filmarbetet. Just den frågan är en av de större konflikterna i filmen. Och i verkliga livet. Min biologiska pappa säger att han inte visste att jag fanns, men mamma är övertygad om att hon berättat det för honom senare samma sommar när hon var gravid.
Han fastnar i tanken, kommer loss.
– Min pappa var också 17. Det är två barn som fått ett barn, det finns enormt många skuldkänslor och jag skulle inte klandra någon av dem om den ljuger. Men en av dem gör det inte.
Men är det relevant, viktigt?
– För mig är det inte det. Men filmen gör jag inte bara för min skull, utan även för deras. Allt handlar om att lösa upp knutar som påverkat oss så enormt genom livet. Från början tänkte jag inte att det här skulle bli en så stor story, men det dyker fortfarande upp saker som överraskar.
Tanken på att göra en film, hur kom den?
– Jag jobbar med film i min reklambyrå. Mitt jobb är att berätta. Samma dag som jag fick reda på att mamma pratat med min Rhodos-pappa fick jag idén om att göra en film. Det kan jag känna mig lite sketen inför, men min första tanke var att här finns det en story.
– Snabbt förstod jag att det fanns många i samma situation. De som fått kontakt med en förälder sent i livet eller upptäckt en bror eller syster de inte kände till. Det som gör min story extra intressant är hur det var för mig innan mötet med min pappa. Och hur det blev sedan, alltså nu.
Skamkänslor
I takt med att arbetet med filmen blivit allt mer känt har många hört av sig med liknande berättelser.
– Många greksvenskar. De flesta i min ålder, jag är 42. I all ärlighet var väl Rhodos på 70- och 80-talets en köttmarknad. Men att många känner igen sig i det som hänt mig stärker mig bara i arbetet, det känns allt viktigare. Många skildringar når bara fram till mötet, jag vill skildra det som händer efter det. Det är på många sätt där det börjar, alla skamkänslor, alla starka känslor som kommer upp.
Hur är din relation med din mor?
– Komplicerad. Hon har haft det svårt med sig själv i perioder. Min relation med mamma har också blivit en del av filmen. Allt är en pågående process och det är inte alltid så enkelt att få in historien i ett filmformat.
"Reagerade i panik"
Rhodospappa hörde av sig till Jeppe via en släktings Facebooksida. Vägen till den första kontakten var omständig – Jeppes mamma lyckades hitta en adress i Rhodos och i ett sista försök att få kontakt skickade hon ett brev. Adressen visade sig inaktuell, men en släkting till Mike fick brevet och läste innehållet. Släktingen väntade dock i nästan tre år med att skicka det vidare. När Mike väl fick brevet och kontaktade Jeppes mamma, hade hon gett upp hoppet.
– Mike reagerade först i panik, trodde att allt var bullshit. Men han kände igen mammas namn och ringde upp. Samma kväll som han ringde mamma fick jag det första meddelandet från honom på Facebook.
Efter meddelandet börjar Mike ringa, men Jeppe svarar inte på fyra dagar.
– Jag vågade inte svara. Visste inte vad jag skulle göra. Hans messade, "Hi Jesper, I am Mike, your father".
Låter som en scen ur Star Wars när Darth Vader berättar för Skywalker att han är hans pappa.
– Haha, ja eller hur!
Men var han en Darth Vader för dig då? En ond kraft, någon som behandlat dig illa eller fanns barndomens superhjältebild, din far som Skywalker, kvar?
– Nej, jag har aldrig känt så. Har inte haft tid för bitterhet. Sammanfattningsvis kan jag säga så här om att lära känna min pappa: Jag har hittat mig själv. För vi är extremt lika i så mycket. Min far visade sig vara varken en Darth Vader eller en Luke Skywalker. Men en stark person, modig.
Hur kändes det första gången du mötte honom öga mot öga?
– Helt jätteknasigt. Vi granskade varandra stenhårt när vi möttes på Rhodos flygplats. I början fanns ett tvivel, var den här killen verkligen min far? Men jag såg snabbt hur lika vi är.
Hela den här grejen med en dokumentärfilm, är det kanske mest ett verktyg för dig att processa hela den här omtumlande upplevelsen?
– Det har du nog rätt i. Absolut. Det kanske är först när jag tittar på det färdiga resultatet som jag kommer fatta vad det är som har hänt. En sådan här resa tar stenhårt på psyket.
Vägen här är viktigare än målet.
– Mmm. Ja. Jag har ingen aning om hur den här filmen ska sluta, filmen pågår ju nu. Det är inget som bara hände för fem eller 30 år sedan. Men någonstans mitt i allt det här måste jag bryta för att storyn ska rymmas i en film. Förhoppningen är att filmen ska vara klar till våren.
– Men processen är inte bara min, hela min familj behöver lösa upp den här knuten. Arbetet är en läkeprocess. Det är en stor drivkraft för mig. Det är en slags solskenshistoria, men det finns ett enormt mörker här också.
Under de senaste åren har han träffat Mike dryga dussinet gånger. Två yngre halvsystrar har Jeppe börjat lära känna under Rhodos-besöken. Mike besökte familjen Blomgren i Värmland i somras, bland annat målade han dörren till uthuset blå – hans yrke är målare – den sorts blå som ofta pryder dörrar och fönsterluckor i Grekland. I Sverige heter nyansen "Skåneblå".