Ernst Kirchsteiger: "Det som ger livet guldkant behöver inte vara komplicerat"

Nu stundar en ny säsong av långköraren "Sommar med Ernst".

NWT möter Ernst Kirchsteiger som med färgstarka ordval och matchande emfas berättar om blygheten och den värmländska ryggraden. Och om hur hans pappa öppnade dörren till sinnligheten.

Han är för hemmafixare vad Leif GW är för kriminalintresserade. Går längs sina egna tankegångar och kommunicerar lugn och välmående till en trogen fanskara genom tv-skärmen. Ernst Kirchsteiger kan förälska sig i bröd och slänger sig med uttryck som "Inne och ute vill varandra någonting". Han kallar byggnader för kompisar och trädgården ser han som en plats där man lär sig tålamod.

– När mörkret kom seglande – pandemin – var det snubblande nära att det inte blev några program i år, berättar Ernst Kirchsteiger.

Han ringer upp på uppgjort klockslag – exakt på sekunden! – och vi båda lovordar självklarheten i att respektera tider.

– Men med denna koloss till elände kändes det viktigt att följa vanan. När världen ter sig hotfull går vi alla inåt, vi skrapar ihop familjen och ser om våra hus. Vi fokuserar på våra syrénhäckar, för just nu kan vi inte ge oss ut och förändra världen.

– Det är en vacker, mänsklig tanke att vi vill göra något konstruktivt i de här orostiderna. Det är nog en och annan golvlist som äntligen har kommit på plats under de här månaderna. Och att ha gjort något konkret, det är en go känsla att gå och lägga sig med.

Släkt av grovarbetare

Till viss del har han handbollen att tacka för att han blev värmlänning. Mamma Edeltraud och pappa Ernst kom från Polen respektive Österrike och rekryterades till Sverige efter andra världskriget då Sverige gjorde värvningsresor i ett sönderbombat Europa för att importera arbetskraft till industrin.

– Det enda pappa kände till om Sverige var ett handbollslag i Göteborg. Ett lag han tyckte mycket om. Så han valde Sverige och hamnade i Värmland.

Först bodde familjen i Nykroppa där Ernst den yngre föddes och efter en sejour i Storfors hamnade de i Kråkåsen i Degerfors, vid järnbruket.

– Dessa europeiska öden! Vilken resa de gjorde mina föräldrar, jag kan bli väldigt ödmjuk inför den.

Ernst Kirchsteiger berättar om det tunga arbetet som hans far utförde, slitet framför de heta ugnarna i hjärtat av järnbruket.

– Hela min släkt är full av grovarbetare. Pappa jobbade som smältare och gjorde jobbet med stolthet. Hela min barndom består av farbröder som cyklade in till verket med sina matlådor på morgonen, som tidvatten försvann de för att sedan komma tillbaka på kvällen. Som barn kände jag mig oerhört trygg, det var så självklart att järnverket alltid skulle vara en trygg famn för alla som bodde i Degerfors. Lite visste jag hur allt skulle förändras. Men "så länge pôjkera spelar bra bôll och det ryker ur skôrstenera på fabriken blir allt bra", det var så man sa.

Sinnligheten

Pappa Ernst kunde komma hem efter en tung arbetsdag för att svida om i både tanke och klädsel och varsamt påta i det gröna.

– Pappa var kontrastrik på det sättet. Han skalade av sig grovjobbet och tog hand om rosorna. Han var en skön-ande med en underbar sångröst som hittade en balans mellan det grova, det skitiga och det skira.

Förmågan och behovet av att alltid ha något för näven har Ernst ärvt av sin far.

– Jag är tacksam för att han tog lille Ernst i handen och förklarade hur pioner mår bäst och det ena med andra. Han var något av en läromästare. Allt det här blir allt tydligare för mig ju äldre jag blir – pappa tog med mig in i det vi kallar sinnlighet. Förmågan att titta närmare på en ros till exempel. På många sätt har jag blivit precis som farsan.

Pur färskvara

Intresset för formgivning och inredning närde Ernst Kirchsteiger under sina år på Ikea. Rollen som programledare uppmanades han att testa, det var inget han själv sökte upp. Det som från början var tänkt som "en kul grej att skryta med på ålderdomshemmet" har blivit en framgångsrik och mångårig karriär.

– Den Ernst du ser i rutan är den enda Ernst jag är. Jag har förmånen att kunna vara mig själv, något jag verkligen unnar alla människor. I dag är jag 63 och under hela mitt liv har jag tränat på att vara just mig själv.

Han erkänner att han inte ser sig själv som en programledare i traditionell mening, mer som en historieberättare.

– Jag berättar mina historier direkt ur hjärtat. Här finns inga skrivna manus, jag vet bara vart jag kommer i från och vart jag ska i den aktuella scenen som spelas in. Det jag säger är pur färskvara, inspirationen samlar jag ihop vid frukostbordet hemma.

Han strävar efter en närhet till sin publik, därför är det viktigt att det han säger kommer spontant och att orden är de egna.

– Det är kanske värmlänningen i mig som så gärna berättar historier. Sägner och berättelser är en lång bit av den värmländska ryggraden i mina ögon. Humor och allvar, det finns en stark stolthet i det.

Blyg som en lilja

Så här 20 år senare kan Ernst Kirchsteiger fortfarande känna sig förvånad över att han svarade ja när han blev uppringd om en provfilmning. Nyfikenheten kring hur allt fungerade kring en tv-inspelning trumfade blygheten.

– Frågan om att göra tv upplevde jag lika apart som om någon skulle be mig flyga till månen. Tanken att titta ut genom en tv-apparat hade aldrig slagit mig. Under hela min uppväxt ägnade jag mig åt att vara en gas, en tapet, alltså så osynlig som möjligt. Blyg som en lilja var jag.

Numera kan han med lätthet stå inför en stor publik och föreläsa, Ernst Kirchsteiger pratar om oförlösta resurser som han tror många människor bär på.

– Mina barn, Sebastian och Ludvig, brukar skratta åt mig och kalla mig den mest ovilliga programledare som finns. Jag har aldrig haft en längtan efter det offentliga. Men det är häftigt att pröva sig själv utanför boxen. Många människor skulle gå vinnande ur en sådan erfarenhet.

Aldrig von oben

Tanken att uppmana till handling genomsyrar även hans program där mat lagas, blommor planteras och hempyssel görs på en lättillgänglig nivå. Gör-det-själv-tänket tog han med sig från Ikea där allt kommer i byggsatser.

– Det får aldrig kännas von oben, det jag gör i mina program. Min idé är att inspirera. Jag hör ofta att folk har tummen mitt i handen eller saknar gröna fingrar, men det är bara sorgligt. Det är enkelt att räkna ut sig själv innan man ens har testat. Jag blir glad bara jag får höra att någon rest sig ur tv-soffan och bakat en sockerkaka.

Han blir tyst en stund.

– Det är så lätt att hamna i en artificiell värld framför en skärm i dag, vi gör sällan verkliga saker. Något så enkelt som att rensa ogräs kan ge en känsla av att vara närvarande i stunden. Det som skänker hopp i orostider eller som ger livet en guldkant, behöver inte vara jättedyrt eller komplicerat. De största sakerna ligger oss alla nära till hands.

Hur mycket hemmafixar du själv hemma?

– Jag bor i ett gammalt hus och behöver ha koll på det mesta, alltid finns det något som behöver renoveras. Den tid andra lägger på golf eller fotboll lägger jag på hemmet. Det är det roligaste jag vet, allt jag gör i rutan har jag testat innan och hittat ett värde i.

Hur gör du för att år efter år hitta nya uppslag?