CG formar framtidens vuxna

En del sjuåringar vill bli poliser, andra frisörer. CG Gustafsson visste redan då att han skulle bli fritidsledare. I hela sitt vuxna liv och längre ändå har han funnit livskraft i att hjälpa barn att växa till trygga individer.

– Det är väl en klyscha att säga, men de är ju vår framtid.

Carl Göran, som dock alltid kallas för CG, är född och uppvuxen i Säffle och fick i mycket unga år smak för att arbeta med barn och ungdomar, relationsbygge och personlig utveckling.

– Mina föräldrar var aktiva inom kyrkan och jag kom tidigt med i både kyrkans ungdom och scouterna. Jag såg upp till många av de vuxna som drev de verksamheterna och bestämde redan när jag var sju att jag ville bli fritidsledare.

En bra förebild

Framför allt hade han en idol i diakonen Rickard.

– Han gav oss barn förtroende och chansen att växa i det. Han hade en värme i sitt sätt att vara, men var också tydlig när något inte var bra, utan att döma en för det. Han fanns alltid där, visade uppskattning och gav positiv feedback, men var inte främmande för att kontakta mina föräldrarna om något var på tok. Det var han också tydlig med till mig, vilket jag uppskattade. Det var relationsbygge deluxe!

Vill skicka vidare

Det blev naturligt att CG fortsatte som ledare i verksamheter han tidigare varit delaktig i som barn. Redan som 17-åring började han extraknäcka som fritidsledare för barn upp till årskurs 6 och fortsatte med det även efter gymnasiet.

– Mina ungdomsförebilder betydde mycket för mig och jag ville kunna ge något tillbaka. Skicka det vidare, som man säger. Den drivkraften har alltid varit densamma.

Ett barns nyfikenhet

Han var med och byggde upp flera fritidsverksamheter i Säffle innan han i 30-årsåldern flyttade till Karlstad 1988. I den nya hemstaden blev CG snart en känd profil inom fritidshemmens värld. Inte minst genom sin specialisering inom äventyrspedagogik; ett lärande som främjar kunskap, relationer, hälsa och en upptäckarglädje i naturen genom bland annat skrivande, teater och samarbetsövningar. Lek och lär – en inställning som också präglar CG mycket som person.

– Jag är otroligt vetgirig som människa och det behöver man vara som fritidsledare, vill jag påstå. Man vill kunna svara på barns frågor och delta i deras världar.

Slåss för utsatta

Han är också engagerad i Toleransprojektet, som syftar till att motverka intolerans och rasism, samt gruppledare för Unga berättare; ett projekt inom NBV i Säffle där flyktingungdomar lär sig skriva på svenska. Det resulterade i en antologi som släpptes på Bokmässan i Göteborg.

– Att kunna läsa och skriva är en demokratifråga, som jag ser det.

Livet i projektform

CG brinner för sitt yrke till den grad att det är mer att betrakta som ett kall och en livsstil. Hela livet påverkas av de projekt som han för tillfället hänger sig åt med ungdomarna. Om det till exempel planeras en studieresa till Polen, kan han åka privat på en egen resa i förväg bara för att sondera terrängen och få idéer.

– Hjärnan jobbar nog alltid, så är det. Men jag tror att det är ett sundhetstecken, om man har lärt sig att hantera det. Att man är med i matchen, ännu är nyfiken på livet och vill utvecklas.

Hederspris

År 2018 belönades han med utmärkelsen Årets vardagshjälte i Karlstad kommun. I en av nomineringarna stod det att "CG är en människa som förtjänar en hjältetitel".

– Det priset hade jag svårt för. Det blev lättare först ett halvår senare, när det börjat gå upp för mig att det var Karlstadborna själva som röstat. Då kunde jag känna mig stolt över att det fanns många som tyckte att jag var värd detta.

Jobbet valde honom

Att ha jobbat med i grunden samma sak hela yrkeslivet är ovanligt i dag, men CG har aldrig tröttnat. Inte när man får träffa så många nya ungdomar och det alltid finns nya saker att göra, nya platser att se och nya utmaningar att stå inför. Ännu bättre blir det när man ser att fröet man sådde leder till ännu större, egna tankar och projekt hos ungdomarna.

– Det har funnits perioder då jag känt att "nu borde jag kanske göra något annat", men varje gång som jag har provat att känna efter så har det alltid landat i att "nej, här vill jag vara". Jag tänker att det inte var jag som valde jobbet så mycket som att jobbet valde mig.

Stöd att stödja

I dag jobbar han dock bara 30 procent som fritidsledare i Karlstad kommun. Övriga 70 procent är han stödsamordnare på Brottsofferjouren, men även där är barn och ungdomar målgruppen.

– Jag ser ingen skillnad i mina jobb, det gäller alltid att vara vuxen och bemöta barn på rätt sätt.

Att träffa barn som varit med om svåra situationer och har problematiska hem och familjerelationer kan sätta gränsdragningen på svåra prov. Det finns alltid en känsla av att man hade velat göra mer. Tack vare sin långa erfarenhet av att träffa och arbeta med alla slags barn och familjer, kan CG kontrollera sin egna gränsdragning och hjälpa samtalsstödjarna med deras.

– När jag började arbeta var man ju där 24/7, men man lär sig gränsdragning med tiden.

Lyssna är gåvan

Alla är vi barn av vår tid. Fritidshemmen, skolorna, uppväxtvillkoren och samhället i stort har skilt sig åt mellan kapitlen i CG:s närmare 50-åriga yrkesliv. Men han tycker att barn på många sätt alltid är barn – och att man bör bemöta dem på ungefär samma sätt i alla tider. Talesättet att det var bättre förr är inte nödvändigtvis sant. En barndom kan vara lika bra – eller lika dålig – i dag som på 70-talet.

– Den bästa tiden att växa upp på är den när man får vara barn, utan att behöva tänka på vuxenbekymmer och sådant som är föräldrarnas ansvar.

Och en bra vuxen förebild är den som har förmågan att lyssna.

– Det finns en anledning till att vi har två öron. Använd dem först och främst. Vi vuxna tror lätt att vi vet och kan vad barnen vill ha och mår bäst av. Jag tycker att man ska våga lyssna på deras känslor och åsikter och visa att man värderar dem.

Vägledare

Ett av många kvitton på sitt jobb fick CG när han var på ett boksläpp i Stockholm och av en slump träffade på en före detta elev som i dag jobbar som terapeut i Stockholm. Han pekade på honom och sa att "det där är en vuxen som betyder mycket för mig".

– Jag blev ganska paff. Jag tyckte att jag hade väl inte gjort någonting. Men när vi tog upp kontakten igen sa han att jag hade gjort skillnad genom att säga bra saker. Man behöver någon som säger de rätta orden. Att man tror på en – eller kanske ett ”skärp dig!”, när det är det som behövs. Det sätter större spår i minnet än man tror.

"Du har ju oss!"

Några egna barn har det inte blivit för CG.

– Jag kan väl inte säga att det varit ett aktivt val, men det har blivit så som en konsekvens av den livsstil som jag har haft och med mitt jobb. Det tycker en del barn är konstigt, när de får veta att jag inte är pappa. Men när jag förklarar varför, så säger de alltid att "men du har ju oss!" och så är det inte mer med det.

Ett annat mentorskap

Och man kan sprida ett arv utan att det har med DNA att göra. Man kan föra vidare saker som etik och moral, kunskaper och berättelser utan att man delar gener med mottagaren. CG ”har” på sätt och vis fler barn än de flesta. Han kan inte gå många meter på stan utan att någon ropar ”Tjenare CG!”, vill kramas och höra hur han har det nuförtiden.