Sedan den 1 maj råder en särskild skatt på plastpåsar i affärerna. Nu kan en plastbärkasse kosta upp emot 7 kronor när man går och handlar. Målet med skatten sägs vara att minska användningen, men den statistik som låg bakom den visar sig nu vara fel.
Själva skatten vilar på den uttalade premissen att plast är dåligt och förstör naturen och klimatet. Men det stämmer inte. Plasten i haven kommer från tio floder i Afrika och Asien. Svenska plastpåsar återanvänds som soppåsar, vilka bränns upp. Det är en statistisk försumbar del som inte hamnar där den skall. Dessutom är tygkassar betydligt värre för miljön och klimatet. Dessa fakta biter dock inte på skattens tillskyndare. Därför är skatten i stort sett symbolpolitik, och ett sätt för staten att dra in mer skattepengar.
När det nu visar sig att den statistik som Naturvårdsverket presenterade som grund för lagstiftningen var felaktig, lär det därför tyvärr inte påverka skattens framtid. Användningen av plastbärkassar var betydligt mindre än man först sade. Ursprungligen sade man att förbrukningen för 2017 var 114 stycken per person och år, och för 2018 var det 102. Men nu visar det sig att det istället handlade om 83 för år 2017 och 77 för 2018. För 2019 rör det sig om 72 stycken. Detta skriver nyhetssajten Fplus om (1/6).
Anledningen till de stora skillnaderna är att man först inte separerade siffrorna för de mindre och tunnare påsarna för frukt och grönt från plastbärkassarna. De senare är nu också föremål för en skatt, men av betydligt blygsammare storlek. Det är faktiskt häpnadsväckande och snudd på bedrägligt. Organisationen Svensk Handel har reagerat kraftigt och kräver att skatten avskaffas. Vilseledandet var en del i opinionsbildningen kring skattens införande, men har dessvärre ingen bäring på de egentliga skälen till varför den infördes (symbolpolitik och skatteintäkter).
En annan som förgäves stångat pannan blodig i kampen mot skatten är företaget Bengt Lundin AB i Jössefors i Arvika kommun. De fick varsla 24 personer på grund av skatten, och till Fplus (11/6) berättar Lars Lundin att "det är tunt i orderboken". Företaget har under tio års tid medvetet ställt om produktionen till att använda återvunnet material – från 5 till 80 procent – vid tillverkningen av plastpåsar. Men det tar skatten ingen hänsyn till.
Nu gjordes ett tappert försök att försöka komma runt skatten genom att tillverka lite tjockare bärkassar som skulle kunna klara av att bära 13 kilo minst 50 gånger, och därmed kunna klassas som avsedda för varaktigt bruk och återanvänt, vilket skulle undanta dem från skatten. Den nya påsen var även godkänd av det statliga forskningsinstitutet Rise. Man marknadsförde den också som återanvändbar.
Men det hjälpte inte. Skatterättsnämnden kom i måndags med sin dom. Även den nya kassen är skattepliktig. Argumenten bet inte. Om plastkassar säljs för ändamålet att bära hem saker från affären så måste det betalas skatt för dem. Eftersom det inte spelar någon roll vad de består av är det inte så konstigt att det nu heller inte spelar någon roll hur varaktiga de är. Det är den snedvridna logiken som bär upp plastpåseskatten.
Det är sorgligt att se hur detta nu drabbar ett värmländskt företag som långt innan skatten var påtänkt gick i bräschen för att vara miljövänlig.