På sitt 80:e levnadsår och åtta år efter det senaste albumet med nyskrivna låtar är Bob Dylan tillbaka med ett rejält styrkebesked. Med spöklik fingertoppskänsla skissar han mitt i en pandemi upp ett modernt purgatorium, en sorts "Desolation Row" för 2020-talet, fylld av knivskarpa och färgstarka bilder.

Han utforskar samtiden och människan så nära att det ibland liknar en dissektion med kroppsdelar, ond bråd död och en gnagande olust, men i botten finns det också en burlesk humor i gränslandet mellan Edgar Allan Poe och "Twin Peaks". Man vet inte alltid vad han menar (tänker han verkligen bygga en ny människa av likdelar i "My own version of you?") men det är ständigt intressant.

Hundratals namn, titlar, verk och strofer ur världslitteraturen, musiken och populärkulturen nämns eller antyds på skivan och gör att allting får flera bottnar och kommer att tolkas och analyseras lång tid framöver. "Rough and rowdy ways" beskriver samhället genom en väv av människor, ikoner, kulturhistoria, skeenden, kärlek, liv och död och det är en oändlig skatt att ösa ur. Grundtonen är mörk, ibland känns det nästan som en dystopi om den mardröm människan själv har försatt sig i, men ofta finns det också en befriande distans som gör att man härdar ut.

Rösten är visserligen sliten och raspig, men Dylan sjunger lika bra som någonsin förr. De stora melodierna ligger kanske bakom honom, men de gör precis vad som behövs och hamnar någonstans mellan "Tempest", ""Oh Mercy och de senaste årens Sinatra-plattor. Många låtar öppnar sig efter hand och "Crossing the Rubicon"", Key West (Philosopher Pirate") och "I've made up my mind to give myself to you" kommer att växa och leva länge.

Bob Dylan visar än en gång vilken medveten och skicklig låtskrivare han är och diskussionen huruvida han verkligen är värd nobelpriset i litteratur får härmed anses avslutad. Om detta skulle visa sig vara hans avsked i skivväg är det åtminstone ett storstilat och skalenligt farväl.

Bästa låt: Murder most foul

Albumet släpps på fredag.