• idag
    25 nov
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    26 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Spelrecension: Last of us 2 - Bara bitvis storartad undergångsskildring

Spel
PUBLICERAD:

The Last of Us: Part 2

PS4

Naughty Dog

Åldersmärkning: 18

Jag tillhörde den där gruppen kättare som tyckte att The Last of Us inte riktigt var det mästerverk som det utmålades som. Det hade starka partier, men också gott om rätt seg utfyllnad och tungrodd action. Och i allt väsentligt är uppföljaren mer av den varan.

Utan att säga något om berättelsen i detalj, så kretsar den kring en resa som Ellie, numera en ung vuxen, och hennes följeslagare tar sig för. Längs vägen stöter de på diverse olika grupperingar – alla ungefär lika mordiska. Det bästa är att smyga förbi de flesta, men det kan vara lättare sagt än gjort. Inte minst då din följeslagare inte sällan envisas med att vara i vägen för dig när du behöver smyga undan. Och det är ibland svårt att veta när fiender kan se dig, och varför.

När strider väl bryter ut är det väldigt lika föregångaren, men med några välkomna nyheter. Du kan undvika slag, och jag upplever att skjutandet inte är lika trögt. De mer välregisserade mötena kan vara riktigt spännande, medan andra mest känns utdragna. Samma sak med pusslen, som mestadels går ut på att få igång generatorer och klättra på containrar.

Störst problem har jag nog med det ojämna berättandet, som blandar starka scener med ibland tillgjort förnumstiga dialoger och återkommande sekvenser där Ellie spelar halvdana akustiska covers på Pearl Jam och A-ha. Även de bästa delarna, som när Ellie och Joel besöker ett museum, störs lite av att vara längre än nödvändigt.

Den där slutgiltiga fingertoppskänslan, som man kan se i The Walking Dead-böckerna (eller första säsongen av Telltales spelversion) finns bara glimtvis här, hur imponerande spelet än är rent tekniskt. De sällsamt vackra, nedgångna och övervuxna miljöerna är alltjämt den stora styrkan, och säger så mycket mer än vad dialogerna mäktar med.

De som älskade föregångaren kan nog älska även detta, och vi som tyckte att det bara bitvis träffade de stora höjderna – vi nöjer oss så den här gången också.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.