Spelrecension: Disintegration - Svävar iväg ut i ingenmansland

Spel
PUBLICERAD:

På förhand var jag riktigt nyfiken på Disintegration. Den nya studion V1 Interactive leds av Marcus Lehto, en av medskaparna av Halo, och idén är inte alls så tokig. I en bister framtid (det är lätt att relatera till bistra framtider just nu) försöker mänskligheten att överleva genom att sätta sina hjärnor i robotkroppar. Det är en bra idé, som manuset tyvärr inte gör något intressant med.

Det hade dock inte blivit ett spel om robotarna bara levde i fred med varandra. Istället flyger de omkring på svävare och skjuter på varandra – av något oklara anledningar, ärligt talat. Berättelsen är nämligen dels extremt fattig och trist, och dels rörigt och klumpigt berättad. Klart är i alla fall att du tillhör motståndsrörelsen, och slåss mot några onda typer som gör onda saker.

Om själva striderna varit lyckade så hade det varit lätt att förlåta ett valhänt narrativ, men det är de inte riktigt. Spelet är välgjort, för all del. Men det blir aldrig det moderna, taktiska Descent som jag hoppades på. Du är på tok för begränsad på din svävare, och inga av vapnen du får tillgång till är speciellt roliga att använda. Det hela känns helt enkelt oinspirerat, repetitivt och tunt. De taktiska inslagen, där du beordrar enheter på marken, är mest klumpigt och menlöst.

Disintegration gör sig bäst i multiplayer, men även där tröttnar jag snabbt på de enahanda matcherna. Synd på ett ändå hyfsat lovande koncept, men det här kan inte ses som något annat än en besvikelse.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.