• idag
    25 nov
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    26 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Intervju Elisabeth Nilsson: Inget totalförsvar utan företagare

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Myndigheterna får inte tveka att sätta folk på obekväma arbeten. Det ska inte vara naturligt att kunna säga nej till jobb, även om de är jobbiga, säger Elisabeth Nilsson.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Först behöver vi fråga oss vilka företag som är kritiska och av stor betydelse för totalförsvaret. Det måste inte vara stora bolag, utan kan vara små verksamheter inom säg livsmedels- eller bränsleförsörjning, säger Elisabeth Nilsson.

Coronakrisen pressar samhället. Nu finns en politisk samstämmighet kring behovet att stärka beredskapen för kriser och ytterst krig. Men hur ska det gå till? Elisabeth Nilsson, med ett förflutet som landshövding i Östergötland och vd för Jernkontoret, har lett den stora statliga utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51).

Vilken roll har näringslivet i totalförsvaret?

– Man kan säga att det har en oundgänglig roll. Det är företagen som har den stora kapaciteten för produktion av varor och tjänster. Näringslivet har förmågan att snabbt ställa om. Företagare vill bidra till samhället under affärsmässiga villkor, oavsett om det gäller snöskottning eller att stoppa spridningen av corona.

Bidrar de statligt ägda bolagen till att stärka beredskapen?

– Företagen som staten äger har olika samhällsuppdrag från ägaren. Exempelvis Göta kanalbolag, som har målet att skapa förutsättningar för turism. Sedan finns statliga bolag som betyder mycket för samhällets funktion och säkerhet, som Vattenfall, SJ, Green Cargo, Teracom för att nämna några. Men inte ett enda statligt bolag har ett samhällsuppdrag kopplat till totalförsvaret. Staten bör agera föredömligt och jag föreslår därför att det ska skrivas in i ägardirektiven att totalförsvarets behov ska beaktas.

Vad bör vara utgångspunkterna när den nationella beredskapen stärks?

– Man kan inte gå tillbaka till den gamla totalförsvarsplaneringen, eller K-företagsmodellen. Men det går att plocka bra saker från det gamla systemet. Vi behöver skapa ett system för totalförsvarsviktiga företag. Utredningens perspektiv var höjd beredskap och ytterst krig, inte coronakrisen, men det finns vissa likheter. Först behöver vi fråga oss vilka företag som är kritiska och av stor betydelse för totalförsvaret. Det måste inte vara stora bolag, utan kan vara små verksamheter inom säg livsmedels- eller bränsleförsörjning. Nästa steg är att staten tecknar avtal med företagen. Och då är det viktigt att det ger företagen något att bidra. Lagstiftningen för offentlig upphandling gör dock inga undantag för totalförsvarets behov, annat än i undantagsfall. Nu är allt skrivet utifrån en normalsituation. Det föreslår vi att upphandlingsmyndigheten ser över.

Hur ska ansvarsfördelningen inom totalförsvaret se ut?

– Det är enligt min mening klokt att bygga en nationell struktur. Men sedan behövs länsstyrelserna, som har tradition och kunskap att lokalt jobba med totalförsvar.

– En knäckfråga är att få ihop den nationella planeringen med den lokala. Ett exempel är att i många städer har historiskt kvarnar och spannmålssilos legat centralt, ofta vid vattnet. Det är attraktiva lägen som kommunerna nu ofta vill bygga bostäder på. En i taget försvinner kvarnarna, som ett resultat av helt legitima beslut. Men hur ser vi till att summan av de lokala besluten kring att flytta eller lägga ner exempelvis kvarnar inte blir sämre nationell beredskap. Här krävs en nationell helhetssyn.

Med en historisk jämförelse är coronakrisen som global pandemi hittills relativt mild, ändå talas det om att det kan saknas vissa livsmedel till följd av brist på utländsk arbetskraft. Hur bygger vi robust livsmedelssystem?

– Det krävs tillgång till vissa grundläggande saker. Som bränsle till traktorer, gödsel, och mediciner för djur. Men även om vi har ett väldigt högmekaniserat lantbruk så ser vi inom växtodling och skogsplantering ett stort flöde av arbetskraft över gränserna. Det här utbytet är en möjlighet för människor i länder med hög arbetslöshet att hitta jobb och det gynnar alla parter. Men alla blir också sårbara om möjligheterna att resa störs.

– En personlig reflektion är att i ett land som har haft låg arbetslöshet, som i Sverige, finns det lågt intresse för att ta arbeten som är slitsamma. Jobb i jord- och skogsbruket tog man för ett par decennier sedan som student, jag gjorde det själv. Och jag som är uppväxt på ett jordbruk kan inte fatta att det är så många i dag som inte tar de sysslorna. Myndigheterna får inte tveka att sätta folk på obekväma arbeten. Det ska inte vara naturligt att kunna säga nej till jobb, även om de är jobbiga. Har man normal fysik ska man kunna ta dem.

Kraven om ökad lagerhållning av läkemedel och livsmedel har haglat. Är det så enkelt som det låter, att börja bygga lager?

– Vissa saker går lätt att lagra. Man det krävs en struktur för att varorna inte ska åldras. Vissa tekniska saker går däremot inte längre att lägga i förråd under långa tider. Förr kunde man lagra telefoner, det går inte med dagens snabba teknikutveckling. Nu kan det i stället finnas behov av att säkra uppdateringar och nya programversioner för IT-kommunikation.

– Många företag kan hålla lager åt stat och kommuner, men det kostar i yta och bundet kapital. Hur finansieringen ska gå till bör tänkas igenom. Finland har en särskild försörjningscentral, som finansieras genom en låg avgift på elförbrukningen. Finland har också en annan utgångspunkt. De tar inte som Sverige höjd för tre månaders isolering, utan betydligt längre.

Finns det en motsättning mellan globalisering och nationell beredskap?

– Nej, det behöver det inte vara. Det gäller bara att tänka till. Ta läkemedelsförsörjningen som exempel. Globalisering har gjort att man kan ha produktion där det är effektivt och kostnaderna sänks. Men det finns en risk att man inte beaktar helheten. När allt drivs så långt det kan, som kostnadsminimeringar, blir det vissa nackdelar. Plötsligt kan all produktion av en produkt hamna i samma land. Då blir systemet supereffektivt och superkänsligt. Det är också viktigt att inte bara räkna på den ekonomiska kostnaden, utan även på den för miljön och risker vid avbrott i leveranser, av olika skäl. Det kanske är billigt att producera läkemedel i Indien, men avloppet kan gå rakt ut i floden. (SNB)

Edvard Hollertz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.