Borgfreden mellan partierna om den svenska coronapolitiken är bruten. Det framgick med all önskvärd tydlighet under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Men blir vi så värst mycket klokare för det?
De senaste veckorna har kritiken mot den svenska strategin för att bekämpa coronaviruset tilltagit i takt med våra relativt sett höga dödstal, särskilt i förhållande till våra grannländer. Tveksamheten har brett ut sig om vi trots allt valde rätt väg. Än finns det dock inget svar på den frågan, och det kommer att dröja innan världen kan summera ihop de olika insatserna, och vad de inneburit.
Det var väl bara en tidsfråga innan denna osäkerhet skulle ta sig politiska uttryck, där fler och fler partier och politiker börjat ifrågasätta den svenska linjen. Mest ut och dundrat har Sverigedemokraterna varit. De krävde till och med statsepidemiologen Anders Tegnells, en opolitisk tjänsteman, avgång. KD-ledaren Ebba Busch anklagade rentav statsminister Stefan Löfven (S) och regeringen för att "med berått mot" ha tillåtit en hög smittspridning, vilket är mycket hårda ord. Moderatledaren Ulf Kristerssons kritik var mer balanserad.
Men det skaver en hel del om denna kritik. Alla dessa partiledare har ju faktiskt ställt sig bakom den svenska linjen. Då när det begav sig ville de inte uttala någon kritik. De ville inte "leka hobbyepidemiologer". Om inte ens de själva tyckte annorlunda än regeringen när strategin lades fast så är det lite magstarkt att komma med så frän kritik nu. Och om de tyckte annorlunda, varför sade de då ingenting, om det nu var så allvarligt? Det blir för mycket efterklokhet av kritiken, och inte tillräckligt med självkritik.
Det andra är att kritikerna fortfarande svävar på målet om vad exakt som skulle ha gjorts annorlunda. Ja, förutom fler och tidigare tester, och till Moderaternas försvar skall sägas att det sade redan från början. Sverige har haft en något unik och mer öppen politik, där det förvisso rått restriktioner, men inga drakoniska stängningar av samhället och tvångskarantän, likt många andra länder. Är det en omfattande nedstängning av samhället som de efterlyser?
Inte ens nu vill de säga det rent ut, och den direkta frågan ställdes aldrig heller i partiledardebatten. Nu när länderna i omvärlden börjar öppna upp så är frågan om en nedstängning egentligen överspelad. Men var detta något som kritikerna ville redan för flera månader sedan?
Visst har det funnits kritik mot den förda strategin, men den har aldrig formulerats av politiker och beslutsfattare. Istället är det vissa forskare som inte hållit med Folkhälsomyndigheten och en del debattörer. Men vi får komma ihåg att den svenska linjen hade starkt folkligt stöd under våren. Om detta stöd nu börjat svikta så är det väl ett tecken på att folk har ändrat sig. Då blir det ju frågan om självrannsakan och självkritik, men det går inte att uppbåda så mycket av den varan hos de nu kritiska politikerna.
Därmed inte sagt att regeringen har gjort allt rätt. De har varit valhänta och rädda att fatta beslut, och gått helt på Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Symptomatiskt nog så ser man försök från regeringen att skylla ifrån sig på den egna expertmyndigheten. Att det är regeringen som styr riket har inte riktigt framgått under pandemin, och i ärlighetens namn knappt innan den heller.