Undersköterskan: Det var längesedan vi fick ge våra åldringar den vård som de förtjänar

En undersköterska på Kronogården har skrivit ner sina egna tankar om vad hon ser inifrån boendet. Här följer hennes text som NWT har fått lov att publicera:

"Kan ni tänka er ett arbete som skänker glädje och meningsfullhet? Man vill utföra det med den respekt som de involverade förtjänar. Då pratar vi inte om ledning och legitimerad personal utan de åldringar som vi ska ta hand om.

Vi alla i huset har jobbat olika länge i branschen och varit olika länge i huset. Ändock har vi samma frustrerande känslor. Det var längesedan vi fick ge våra åldringar den vård som de förtjänar. Under lång tid har personalen tampats med hög arbetsbelastning. ”Tyngsta boendet i Karlstad” har vi alltid fått höra och det kan vi lova att det varit, tungt. Men också väldigt givande. Det har skänkt mycket glädje att få ta hand om dessa människor.

Ledningen har successivt minskat personaltätheten de senaste åren, men mängden arbete fylls på. Kraven som kommer från alla håll gör huvudet fullt. Det har varit fullt i många år. Men man knegar på för de gamlas skull, för arbetskamraternas skull. Vi har försökt gjort oss hörda men får svaret att det ligger på högre nivå. Vi har i stort antal sjukskrivits titt som tätt för utmattning under flera år. Med utmattning kommer glömska och man är inte alltid här och nu. Men det har främst drabbat den administrativa sidan då vi i möjligaste mån sätter kunden i främsta rummet. Visst har det hänt att boende drabbats, men aldrig av illvilja utan för att personal inte blivit hörd. Det skapar mer frustration och bidrar till mer utmattning. Detta leder till ett ett stort antal vikarier som förvisso är duktiga men inte har eller tar samma ansvar som ordinarie personal. Vi byter också sköterskor och chefer som andra byter sängkläder och alla vill de att vi jobbar på olika sätt. Vi har inte haft möjlighet att jobba ihop oss förrän det återigen blir förändringar. Det är slitsamt och det har trasat sönder oss helt och hållet. Men vi har försökt lappa och laga säcken så gott det går. Och gliporna blir allt större med åren. Mitt uppe i lagningarna ändras återigen vårat schema så vi blir kvar med samma krav men ännu mindre personal. Någon upptäckte de sköra lagningarna och sprätte upp den tunna tråd som höll ihop säcken. Nu finns det inget att laga mer."