• idag
    6 aug
    16°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    7 aug
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    8 aug
    26°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    9 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Persson: Nonsens i nöjesfabriken

Signerat
PUBLICERAD:
Med de nya reglerna skulle varken Abbas Waterloo (bilden), Charlotte Perrellis Tusen och en natt eller Loreens Euphoria ens fått vara med och tävla, skriver Daniel Persson.
Foto: Olle Lindeborg / TT
Att insistera på att alla sysslor hela tiden ska utföras av hälften män och hälften kvinnor är förslavande, inte frigörande, skriver Daniel Persson.

Få skulle med handen på hjärtat säga att det inte finns viktiga jämställdhetsfrågor kvar. Våld i hemmet är ett sådant oacceptabelt fenomen som framför allt drabbar kvinnor, och för den delen barn. Ännu finns viktiga könsobalanser som behöver rättas till.

Likafullt verkar det som att alla som är besjälade av att föra jämställdhetskampen framåt väljer yrkesbanor där deras engagemang tar sig antingen löjliga eller skadliga uttryck. Media är en sådan högborg som uppenbarligen attraherar snedbildade medelklassmänniskor med passion och bristande omdöme.

Det senaste exemplet i den genren kommer från Melodifestivalen. SVT har beslutat att från och med 2022 måste alla bidrag som har fler än en upphovsman ha minst en kvinna i den skaran. Annars får bidraget vara med.

När jag växte upp fanns det fortfarande människor som envist vägrade att ta hänsyn till framförandet utan ville bedöma varje verk utifrån sin rena form. Jag kunde inte ens då föreställa mig att de lyckades särskilt väl, men steget därifrån till nu när verket i sig ska spela mindre roll än upphovsmännens kön är minst sagt imponerande.

Att det är att skjuta sig i foten är uppenbart. Alla regler som exkluderar bidrag på andra grunder är bidragets egna kvaliteter är kontraproduktiva för den som vill få fram ett så bra startfält som möjligt. Den som har följt Melodifestivalen kan förvisso med visst fog säga att det redan nu måste tas hänsyn till andra aspekter än bidragens kvalitet. Så är det uppenbarligen, men det är ändå skillnad på att leta efter och lyfta fram vissa attribut och att helt utestänga andra.

Kanske är det en framgångsskada. Sverige har vunnit Eurovision sex gånger. Klart över vad vi haft rätt att hoppas på. Kanske jämnar det ut sig framöver. Med de nya reglerna skulle varken Abbas Waterloo, Charlotte Perrellis Tusen och en natt eller Loreens Euphoria ens fått vara med och tävla.

Carolas Fångad av en stormvind skulle få vara med, inte för att den har en kvinnlig skapare utan för att Stephan Berg är ensam upphovsman. Det är onekligen svårt att förstå varför den skulle vara mindre värd att delta om Berg hade haft lite svårt att få ihop en viss bit och bett en manlig kollega om hjälp.

Borde dessutom inte Ingela ”Pling” Forsman visat bortom allt tvivel att kvinnor inte behöver den här sortens tveksam hjälp för att nå framgång i Melodifestivalen? Mellan 1981 och 2013 hade hon 38 bidrag med i tävlingen.

Tilltaget har mött omfattande kritik, framför allt på sociala medier. Det är inte att undra på. De nya reglerna är löjliga och korkade. Att ens tro att detta skulle skapa fler möjligheter för kvinnliga låtskrivare är befängt. Möjligen kan det skapa en pytteliten marknad för kvinnor som vill skylta offentligt i melodifestivalsammanhang. Mer än så kommer detta inte att uppnå.

Det är sällan, i praktiken närmast aldrig, en god idé att ägna sig åt den här typen av diskriminering. Inte ens i jämställdhetssyfte. Det leder enbart till misstänkliggörande och bitterhet. Verklig jämställdhet måste byggas underifrån.

Se till att alla får goda förutsättningar att utveckla sina färdigheter. Om så är fallet är det inget problem att låta människor följa sina övertygelser och ägna sig åt vad de vill. Även om det innebär att det tidvis är fler män som skriver låtar som tävlar i Melodifestivalen, eller om fler professorer råkar vara kvinnor.

Hinder som leder till att vissa grupper i praktiken inte har vissa möjligheter måste undanröjas. Men att insistera på att alla sysslor hela tiden ska utföras av hälften män och hälften kvinnor är förslavande, inte frigörande. Det är ett anspråk på människors fria val som ingen har rätt att göra.

Det är också ett problem just för att det är korkat och löjligt. När dessa dumheter utförs i jämställdhetens namn framstår jämställdheten som lika korkad som personerna som ligger bakom. Det gör att vanligt folk drar öronen åt sig. Vem vill vara för fortsatt jämställdhet när det ständigt innebär den här typen av dårskap.

Samtidigt finns det viktiga frågor kopplade till jämställdhet och våld och trygghet som behöver lösas. Detta går dock väldigt långsamt eftersom få seriösa människor vill förknippas med den här sortens galenskap. Man pratar hellre runt problemen och försöker möjligen lösa dem den vägen. Men det är svårt att komma åt problem som inte uttalas ordentligt.

Därför vore det en välgärning inte enbart för det kollektiva psyket utan också för jämställdheten om den här sortens förlöjligande upptåg upphörde ögonaböj. Är det så mycket begärt?

Daniel Persson

Frilansskribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.