Detta måste man ändå ge Lena Ph: titelspåret måste vara något av det mest klistriga som det går att komma på. Jag har haft den här marschliknande dängan på hjärnan oavbrutet i flera dygn och räknar inte med att lyckas skaka bort den innan midsommar minst.
Det är Ph själv som står för alla låtarna och slutresultatet är en ganska eklektisk historia. Framför allt så är det alltid en jättedålig idé att göra något slags Ace of Base-liknande reggae på svenska. Å andra sidan finns här spår som är riktigt bra i all sin avskalade uppriktighet.
Tyvärr är de höjdpunkterna lite för få. Lena Ph har en ganska säregen humor som är svår att göra musik av. Det är lite tråkigt om hon känner att hon måste vara rolig, för hon är härlig nog som det är.
Bästa låt: Är det för sent