Karl Wallmyr: "Musiken är en jakt på balans i livet, jakt efter lugn"

Musiken skapar en plats av trygghet och själslig ro. Han utforskar gärna råheten i folkmusiken och hör spännande klanger när han gifter olika genres i sina låtar.

NWT möter musikern Karl Wallmyr.

I dag släpper Karl Wallmyrs band Salongsorkestern den första av två ep:s som ramar in livet i både det stora och det lilla. På utgåvorna möter folkmusik jazz i både vintermörker och skir junigrönska. De totalt elva spåren är inspelade i en prästgård utanför Årjäng under en intensiv helg i vintras. Den första låten, introduktionen "Början", inleds med sorl från ett susande uteliv, klaviatur möter stråkar och blås. Där den första delen – som släpps i dag – är inbjudande och lekfull är den andra "Avslut", som släpps om en månad, mer inåtvänd och kontemplativ. Två bokstöd med livet emellan.

– Den första delen är lättsam, den andra har mer tyngd och vemod i sig. Som i allt man företar sig egentligen, från en skrivarprocess till livet självt – man börjar utan bekymmer och så fylls det på över tid, förklarar Karl Wallmyr något eftertänksamt.

Med tiden blir blicken på livet bredare, menar han och utvecklar sin tankegång genom att nämna Joni Mitchells klassiker "Both Sides Now".

– Vid en första anblick ser du saker på ett visst sätt. Men ju längre du tittar, på molnen som det heter i Mitchells låt, så ser du andra saker. Genom erfarenheter i livet får du en annan förståelse och inblick. Jag tycker om att tänka i sådana här banor när jag gör musik.

"Inspirerande möte"

Salongsorkestern består av sex medlemmar, från kontrabas till viola, trumpet och piano. Här ryms flera musikaliska världar, i samklangen uppstår en genrebefriad musik.

– Det blir ett inspirerande möte, vi kommer från olika håll, förklarar Karl.

– Från folkmusik, jazz och klassiskt. Vi kan kasta oss ut i något som känns nytt.

En av låtarna "Om Bergman" handlar om just Bergman, den flerfaldigt Oscarsbelönade, geniförklarade svenska regissören. Låten hinner falla isär och med brokiga toner återuppbyggas innan den avslutas med bitterljuv toner.

– Som person var han inte så trevlig som jag har förstått det, men det är en häftig konstnär. Framförallt "Fanny och Alexander" har inspirerat låten. Den filmen har en viss tidlöshet som få konstverk har. Genom historien är det några saker som står fast, oavsett hur tiderna förändras. Som jag upplever det gäller det konst som ställer fler frågor än ger svar. Det gör Bergman överlag, det är snarare så att filmerna väcker något i mig än att jag får tugga i mig ett budskap. Den typen av konstnärskap intresserar mig väldigt mycket.

Fem syskon

Under fjolåret släppte Karl Wallmyr sin hyllade solodebut ”Och bara vind”. Trumpeten var från början inte han instinktiva val, det fanns andra instrument som var mindre bråkiga, enklare att få liv i. Det tog längre tid för honom att känna sig kreativ med trumpeten än med andra instrument. Hemmavid var det alltid mycket musik, han är yngst i en syskonskara om fem och att spela ett instrument blev ett sätt att komma in i en gemenskap.

– Jag ville in i den världen socialt. Med ett instrument passade jag in. Sedan har jag alltid varit väldigt intresserad av instrument, alla typer! Just trumpeten går att forma väldigt mycket, rent ljudmässigt. Vilket gör att jag aldrig tröttnar.

Han ser trumpeten som närbesläktad med sången.

– Ja, den är färgstark på samma sätt. Det går att få fram så många olika karaktärer – om du spelar med självförtroende och pondus hörs det tydligt, spelar du försiktigt låter det försiktigt. På ett piano är den kontrasten inte lika stark.

Han dröjer kvar vid tanken och fortsätter:

– Olika klanger fascinerar mig väldigt mycket, alltså själva tonbildningen som uppstår när instrument möts. Det är en av anledningarna till att Salongsorkestern har så många medlemmar.

Låtarna på "Början" och "Avslut" är skrivna av Karl Wallmyr och pianisten Max Agnas. Spår av Jan Johanssons "Jazz på svenska" finns här och var, men den kanske största påtagliga influensen är det beryktade nordiska vemodet som hämtar kraft ur folkmusiken.

– Jag har alltid ryckts åt det hållet. Folkmusiken har varit så intressant att utforska. Den känns råare än jazzen som jag är skolad i. Den resonerar mer i mig.

Gräver där han står

Han nämner några omtumlande besök på spelstämman i Ransäter, en stämma som i år skulle fira 50 års jubileum men som fick flytta fram festligheterna till nästa år.

– När jag skriver musik dras jag åt folkmusik. Kanske att det beror på de starka melodierna. Oavsett vilken genre jag rör mig i är det just de starka melodierna som styr mig. Folkmusiken berättar också historier.

På senare år har det blivit allt naturligare för honom att gräva i myllan där han står. Den amerikanska influensen som kännetecknat en stor del av jazzmusiken han spelat, har fått backa till förmån för de inhemska uttrycken.

– Tre av mina syskon spelar klassisk musik så det är också en stor prägel för mig. Klassisk musik känns väldigt hemtrevlig för mig, jag har växt upp med deras övande och deras konserter. Hemtrevlig på samma sätt som folkmusiken genom alla besök på Västanå Teater till exempel. Allt det där har fyllt mig musikaliskt.

Sexmannabandet Salongsorkestern är något av ett syskonband, fyra av medlemmarna är systrar och bröder.

– Min äldre syrra Karin är med. Tidigare i livet har vi varit långt ifrån varandra musikaliskt, här har vi hittat en medelväg. Kommunikationen med ens närmaste är enklare. Det går också att vara rak på ett annat sätt.

– Jag har alltid sett upp till mina syskon, de har varit förebilder för mig och jag har byggt min musikaliska persona på intryck från dem. Musiken kom först i tonåren för mig, mycket senare än för mina syskon.

Strävar efter det vackra

Inspelningarna i prästgården beskriver han som väldigt givande. I Karlstad växte han upp med en pappa som är präst och mamma Kerstin är en välkänd värmländsk musikprofil efter många år på Kulturskolan.

– Jag har spelat mycket i kyrkor, det är ett häftigt rum. Det finns ett lugn där och ett fokus på att det ska vara vackert. Och det där vackra har jag alltid strävat efter. Men musiken känner jag att det är viktigare att göra något vackert än att göra något som anses nytt.

– Kyrkorummet är inte bara kopplat till religion. Jag har inte varit så mycket i kyrkan genom åren. Alla har nog någon sak eller plats som skapar lugn, musiken har haft den rollen i mitt liv

Musiken är din religion?

– Ja! Samtidigt är jag troende så musiken har inte fasat ut kristendomen. Det är mer en samverkan. Musiken för mig är en jakt på balans i livet, jakt efter lugn. Livet i sig är så rörigt, känslomässigt. Musiken har varit en lugn plats där jag kan hitta inre ro.