Det sämsta sättet att mota populism i grinden är att ge populisterna ensamrätt till ståndpunkter som omfattas av breda väljargrupper, skriver Lars Anders Johansson.
Att de andra partierna aldrig lär sig. Nu håller de på att ge bort ytterligare en politisk sakfråga med sprängkraft till Sverigedemokraterna, eftersom reflexen att ta avstånd från SD alltjämt är starkare än viljan att lyssna på de egna väljarna. Nu har turen kommit till arkitektur- och stadsbyggnadsfrågorna.
Runt förra sekelskiftet rådde en fullständig frihet och experimentlusta inom arkitekturen. Tidens byggherrar och arkitekter hämtade inspiration från hela världens arkitekturhistoria och ritade byggnader inspirerade av allt från grekiska tempel till tyska riddarborgar. De hus från denna sprudlande och smått anarkistiska epok inom arkitekturen som fortfarande står kvar i de svenska stadskärnorna tillhör idag de mest uppskattade inslagen i stadsbilden.
Under 1930-talet skulle denna eklektiska och mångfacetterade arkitekturbonanza ersättas av den dödgrävarideologi som i Sverige fick namnet funktionalismen. Även om den tidiga funkisen fortfarande hade många kvaliteter, räcker det med att gå till funktionalisternas grundtexter för att förstå vilken glädjelös kultursyn som låg bakom den nya inriktningen.
Till exempel de svenska funktionalistpionjärernas manifest acceptera! från 1931 som redogjorde för att medborgarna endast hade att acceptera den nya byggnadskonsten, och ta avstånd från allt som dittills ansetts vackert och trevligt. Sådan sentimentalitet fanns det inte plats för i den nya tiden.
Funktionalismen blev den estetiska sidan av den politiska strävan att göra Sverige till världens modernaste land. Det dröjde dock inte många årtionden förrän det modernistiska misslyckandet låg i öppen dager. Ideologin hade skapat ogästvänliga, segregerade och deprimerande stadsmiljöer.
De senaste åren har den fortsatta förfulningen av de svenska städerna hamnat på den politiska dagordningen. I flera kommuner runtom i landet, som Göteborg och Vaxholm, fällde stadsbyggnadsfrågor avgörandet i valet 2018, och nya uppstickarpartier med stadsbyggnad på programmet skördade stora framgångar. Vissa kommuner, som Upplands Väsby, har efter valet försökt slå in på en annan väg, och antagit gestaltningsprogram som går på tvärs med den dominerande inriktningen.
Sverigedemokraterna har identifierat arkitekturen och stadsplaneringen som ännu ett område där de andra partierna går på tvärs med sina väljare och valt att göra det till en profilfråga på såväl nationell som lokal nivå. Som vanligt när SD intar en ståndpunkt väljer de andra att inta motsatt position. Vissa hävdar rentav att SD-förslag om en mer traditionell arkitektur skulle bottna i en totalitär syn på kulturen. Den som vill ta del av totalitär kultursyn rekommenderas istället att läsa modernismens grundtexter.
SD:s ställningstagande är möjligtvis populistiskt, men inte totalitärt. Det sämsta sättet att mota populism i grinden är att ge populisterna ensamrätt till ståndpunkter som omfattas av breda väljargrupper. Fler partier borde bekymra sig över likriktningen och förfulningen av våra städer. Det skulle gynna både demokratin och stadsutvecklingen. (SNB)
Lars Anders Johansson
Poet, musiker och journalist. Samhällspolitisk expert hos Villaägarna