En stad i staden. Det gamla mentalsjukhuset på Marieberg har under många år varit helt avskiljt från resten av samhället och för den nyfikna allmänheten har bara fantasin satt gränser för vad som kunnat försiggå där inne. I en reportageserie om fem delar kommer NKP grotta ned sig i mentalsjukhusets historia och i den första delen möter vi två gamla skötare.
Mariebergs mentalsjukhus har på många sätt satt sin prägel på Kristinehamn. Kopplingarna till platsen är minst lika många som myterna kring den. Den tidigare psykiatriverksamheten är numera helt nedlagd och området har förvandlats till någonting helt annat, med företagscentrum, konstmuseum och bostäder.
I reportageseriens första del träffar vi Jan Bäckström och Lasse Johansson, som brinner för att föra sin tidigare arbetsplats historia vidare.
De är numera i slutskedet av sina yrkesverksamma liv och ägnar många timmar åt att kategorisera, samla in och bevara material från tiden då Marieberg var hospital och mentalsjukhus. Men att de skulle bli sådana Mariebergsnördar var kanske svårt att tro när det hela begav sig.
– Det var min mamma som sa att jag skulle börja jobba där och det ville jag inte. Men jag gick dit halv elva på förmiddagen och klockan elva stod jag på en avdelning och började jobba, säger Lasse Johansson.
Han började 1973, direkt efter lumpen, som vikarie på en någorlunda lugn avdelning med 21 patienter.
– Jag kände mig väldigt vilsen för jag kunde inte så mycket och var otroligt äckelmagad. Men jag lärde mig av de äldre skötarna, berättar han.
Biverkningar
Jan Bäckström hade börjat några år tidigare och håller med Lasse om att det var svårast i början. Han hade ansvar för 42 patienter och om kvällarna kunde han arbeta helt ensam.
– Man mötte många bisarra uttryck hos patienterna.
Det mesta var biverkningar från medicinerna, som darrningar, märkliga tungrörelser och ögon som åkte upp i ögongloben, men det förstod han inte då, som nykomling inom psykiatrin.
Under deras tidiga år på Marieberg såg skötarrollen annorlunda ut. Deras uppgift var främst att hålla fint runt ikring patienterna. När det var kaos på insidan skulle det åtminstone vara ordning på utsidan, ansågs det.
– Jag städade utav bara helsike. En av de första sakerna jag fick lära mig var hur man vred ur skurtrasan, säger Jan Bäckström.
Förändring
Skötarna fick inte veta så mycket om patienterna, det överlämnades till personalen som befann sig högre upp i vårdhierarkin. Det kunde hända att Lasse gjort i ordning en patient på morgonen, för att sedan få veta att hen hade fått feber under natten och skulle vara sängliggandes den dagen.
Men så småningom förändrades skötarnas roll. I mitten på sjuttiotalet infördes morgonrapport och arbetsplatsträffar på Lasses och Jans avdelningar. Och istället för att man som personal hade ansvar för, till exempel, köket en dag, så följde de med patienterna under dagen.
De följde med på terapin, fick skriva in saker som hänt under dagen i journalen och kunde ta del av patienternas livshistoria på ett annat sätt än tidigare.
Synen på psykisk sjukdom förändrades under sjuttiotalet och framåt. Trenden var att minska på medicineringen och öka utbudet av terapiformer. Lasse Johansson minns särskilt en avdelning där personalen var väldigt motiverad. De ansträngde sig för att patienterna skulle få det ombonat med sina egna möbler och gå i sina egna kläder. Personalen ordnade till och med en serveringsvagn med bar som de tog fram vid speciella tillfällen och högtider.
Resultatet blev att medicineringen kunde dras ned till hälften mot tidigare.
– Den stora förändringen var när de gjorde om avdelningarna och blandade män och kvinnor. Det blev en mjukare attityd då, säger Jan Bäckström.
– Ja, och språket blev annorlunda. Det blev en brytning då, precis som när medicinerna kom, säger Lasse Johansson.
Strikta regler
Fram till mitten på sjuttiotalet hade Marieberg till stor del varit uppdelat efter de två könen, med i stort sett bara manliga skötare på manliga avdelningar och tvärtom. Under hospitalets första årtionden, efter öppnandet 1887, var reglerna mycket stränga, och personalen var till och med förbjuden att umgås med det motsatta könet ens på fritiden.
Ja, på den tiden var skötaryrket inte bara ett arbete utan även en livsstil.
Skötarna åt med patienterna, sov i gemensamma sovsalar i närheten av sjukavdelningarna och saknade egna toaletter. Bara ogifta anställdes och för att lämna området krävdes tillstånd från överläkaren. De som trots allt lyckades träffa kärleken avskedades.
Reglerna bestämdes av statliga Medicinalstyrelsen och ledde till en stor personalomsättning. Ledningen fick svårt att hitta arbetsdugliga personer som kunde acceptera villkoren. Vid ett tillfälle fick de ansöka om särskilt tillstånd från kungen för att anställa en dräng som var gift. Situationen blev allt mer ohållbar och så småningom lättades reglerna upp.
Tungt arbete
En kvinnlig skötare, som började arbeta på Marieberg 1928 har i en tidigare intervju berättat om hur arbetslivet såg ut på den tiden.
– Jag trivdes på Marieberg. Ordnad mat och husrum och 54 kronor i månaden. Vi bodde fyra flickor i en sal, med varsin säng, berättar hon.
Men det var mycket tungt arbete. Det dröjde ända fram till 1937 innan Marieberg anslöt sig till stadens vattenledningsnät, innan dess hade dricksvattnet tagits från Vänern och egna brunnar. Den gamla sköterskan minns torrklosetterna på våningarna. Avföringen hamnade i burkar, som hissades ned.
– Det var så otäckt. Vi hissade ned de där burkarna i ett rep, där de hämtade dem varje morgon. Det var ohygieniskt i allra högsta grad, och en vedervärdig lukt.
Skötarna var mycket hårt hållna och löd under en strikt hierarki.
– Ujamej så hårt hållna vi var! Passade inte galoscherna så sa överläkaren: gå hem efter kontraktet, om det var något fel, berättar en annan sköterska som började sin anställning 1925.
Dödshot
I takt med att samhället och psykiatrin utvecklades blev också Marieberg mer modernt. Så småningom bildades ett fackförbund, trots ledningens inledningsvis motvilliga inställning. De första mötena fick hållas i skogen. Utbildningsnivån höjdes bland personalen och flera fick studera på betald arbetstid. Men, visst kan det vara tufft att jobba med psykiskt sjuka personer även för den kunnige.
– Jag kan påstå att man inte alltid kände sig trygg, särskilt där de var väldigt sjuka. Patienten kunde ju få panik och tro att det var djävulen som kom, när det bara var jag. Nog hettade det till ibland, men man kunde alltid larma och få hjälp, säger Jan Bäckström.
Några gånger gick det så långt att skötarna hotades till livet.
– Det var ju skittufft och en rädsla som kommer efteråt. Man tar det inte personligt, men man blir ju rädd, säger Lasse Johansson.
Men på det stora hela ser Lasse och Jan tillbaka på ett arbetsliv som berikat dem. Drivet har hela tiden legat i att hjälpa människor och det har de fått göra på Marieberg.
– Man växer som människa. Jag har lärt mig mycket som privatperson, säger Lasse Johansson.