Hoppa till huvudinnehållet

Recension: Det här är inte propaganda

Publicerad:
Pomerantsev (bilden) menar att Väst vann det kalla kriget men att de sedan kastade bort segern, skriver Johan Söderström. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Pomerantsev upplever det som att marken under honom flyter i avsaknad av ideologi och fasta värderingar att ta spjärn emot. Han blir yr, skriver Johan Söderström.

Peter Pomerantsev, Det här är inte propaganda – kriget om sanningen (Ordfront, Stockholm 2020)

Har sanningen någon som helst chans att överleva i dessa tider med "fake news", nättroll och desinformationskampanjer? Efter att ha läst den engelske journalisten Peter Pomerantsevs "Det här är inte propaganda" ställer man sig väldigt tveksam till den saken. Med sin flyhänta stil tar Pomerantsev med oss till Filippinerna, Mexiko, Serbien och Kina där han träffar oppositionella och landar slutligen i Ryssland och Storbritannien. Informationskriget nationer emellan och gerillaföringen på sociala medier mot oppositionella röster är ett globalt fenomen.

Framställningen varvas med tillbakablickar på föräldrarnas kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i sovjetiska Ukraina. Under det Kalla kriget var skiljelinjerna enkla att se, nu har de suddats ut. Pomerantsev upplever det som att marken under honom flyter i avsaknad av ideologi och fasta värderingar att ta spjärn emot. Han blir yr. Som läsare har man istället lust att slänga ifrån sig boken och skrika: ”Ni bryter mot reglerna. Det är fusk”.

För vad tjänar det till att man har rätt att yttra sig när kampen dränks i ett sammelsurium av motstridiga budskap och versioner av sanningen där Makten inte sällan använder sig av samma frihets- och rättighetsvokabulär som oppositionen. Vad spelade dissidenternas kamp för någon roll i en tid när själva begreppen har förlorat all mening och de politiska ideologierna har spelat ut sin roll? Frågar sig Pomerantsev.

Pomerantsev menar att Väst vann det kalla kriget men att de sedan kastade bort segern. Bilden på den nedslitna statyn av Saddam Hussein hade kunnat få samma symbolvärde som raserandet av Lenin-statyer runt om i Östeuropa om det inte vore för att demokratiprojektet i Mellanöstern blev ett misslyckande och själva invasionen av Irak byggde på fel föresatser. Idéerna globalisering, fria marknader, rörelsefrihet, yttrandefrihet och politiska friheter försvagades av Irak-kriget och finanskrisen 2008 som ledde till ifrågasättandet av de fria marknadernas förmåga att skydda medborgarna.

Likt tidigare böcker styr Pomerantsev kosan till Ryssland, där han tidigare arbetat som tv-producent, som ledde utvecklingen av informations- och hybridkrig. Vi träffar Gleb Pavlovskij som först hjälpte Jeltsin att bli omvald 1996 och senare arbetade för Putin.

Pavlovskij vann val genom att skapa en så stor samling människor som möjligt kring en berättelse med en minsta gemensamma nämnare, en berättelse och ett skapande av ”de andra” som en disparat skara människor kunde samlas kring. Denna majoritet kunde sedan byta skepnad och form från val till val.

Sedan förflyttar Pomerantsev sig till Storbritannien och finner liknande tillvägagångssätt inför Brexitomröstningen. Skillnaden i metod för att vinna val skiljer sig ledsamt nog inte mycket från Ryssland.

”Det här är inte propaganda…” är högaktuell läsning i en tid när faktagranskning och källkritik aldrig har varit viktigare.

Johan Söderström

Politisk sekreterare, Region Dalarna

Artikeltaggar

BrexitIrakKällkritikRysslandSaddam HusseinSigneratVladimir PutinYttrandefrihet