Fotografen Jessica Segerberg klarade av ett riktigt kraftprov förra sommaren – hon cyklade från Tumba till Tromsö, en sträcka på 258 mil.
När hon nu är tillbaka i Värmland för att ställa ut sina bilder från resan är det dock inte prestationen som väger tyngst, utan den inre resan som förändrade hennes liv.
Hon var i Karlstad förra sommaren också, när hon passerade Värmland på sin resa mot Nordnorge. Den här gången tog hon inte cykeln, men resan är fortsatt högaktuell, för i sommar ställer hon ut bilder och texter från cykeläventyret på Stadsbiblioteket.
Där blir det tydligt att resan handlade om mycket mer än en sportslig prestation.
– Jag är inte en sportig person. Det handlar alltid om det inre för mig, säger hon.
Så varför valde du att cykla så långt?
– Jag behövde få en distans till mitt vardagsliv och jag behövde tid att få vara i mitt eget huvud. Det är så mycket saker som pockar på och så mycket jag måste ta in hela tiden. Det tar mycket energi, säger hon.
Hon nådde sitt mål - både rent geografiskt och själsligt.
– När man är själv på en cykel skalas mycket av och för mig blev det som att jag hittade en renare del av mig själv. Det blev lättare för mig att se vad som är mina åsikter kring olika saker och vad som är mina värderingar. Det är också mycket lättare om man inte är omringad av människor man känner.
Hon gav sig ut ensam och även om hon träffade en hel del människor längs vägen, blev det många ensamma mil.
– Det var jättebra, men också jättejobbigt. När man är själv i sitt eget huvud får man också tid att bearbeta saker, säger hon.
Upplevelserna blir också starkare:
– Det är som att jag blir skörare mot min omvärld. Jag ser människor, jag ser situationer och jag ser detaljer jag vill berätta om, som ofta berättar om något större, berättar hon.
Trampade igång
Hon köpte cykeln i februari, i mars började hon cykla till jobbet och i juni trampade hon iväg.
– Det längsta jag cyklat i sträck innan resan var kanske tre mil. Jag hade frilanskontor i Stockholm, två och en halv mil dit och två och en halv mil hem. Jag började med att cykla den sträckan och första gången jag gjorde det skakade hela benen, men sen blev det sakta men säkert enklare.
Väl ute på långturen blev det mellan fem och åtta mil om dagen.
Varför blev det just Tromsö?
– Jag visste att jag ville till Norge och norrut. Jag bodde i Tumba då och tyckte att Tumba till Tromsö låter bra!
Ändrade mycket
När hon nådde Tromsö hade hon varit ute i nio veckor, varav sex veckors cyklande. Hemresan gick betydligt snabbare: först ett par timmar på en buss till Narvik, sedan SJ-tåg till Stockholm i 21 timmar.
Väl hemma blev det snart tydligt att resan lett till nya insikter.
– När man varit ute och rest och kommit hem känner man sig som en ny person och så går det några veckor och så är man tillbaka i vardagen, men jag bestämde mig för att ändra ganska mycket i min vardag när jag kom hem.
Hon och sambon gjorde slut, hon sålde sin bostadsrätt, adopterade bort de två katterna och flyttade ut till ett kollektiv på landet utanför Stockholm.
Har du fortsatt cykla?
– Absolut! När jag kom hem ville jag cykla överallt. Det handlar bara om att ha tid på sig.
Och, visar det sig, hon har redan planer på en ny långtur.
– Tanken var att jag skulle åkt ut nu i sommar men sen kom corona. Jag är väldigt sugen på att korsa Kanada på cykel! Det är dubbelt så långt som till Tromsö, men jag tänker att jag kunde ju cykla till Tromsö, då kan jag ju cykla till Kanada. Det handlar ju bara om tid - och kanske lite mer kunskap om björnar och sånt.
Mountainbikeled som bjuder på utmaningar